Rikskonferensen Folk och Försvar gick av stapeln i Sälen för ett par dagar sedan. Konferensen, som äger rum en gång per år, är en viktig knutpunkt för den svenska säkerhetspolitiska debatten. Här medverkar flera olika aktörer, inte minst politiker, företrädare för civilsamhället och forskare inom fred och säkerhet.
Bland flera intressanta och uppseendeväckande inslag var det ett uttalande som fick mig att höja på ögonbrynen särskilt mycket. Under en paneldebatt gjorde ordföranden för kristdemokraternas ungdomsförbund (KDU), Sara Skyttedal, ett utfall och hävdade att pacifism skrämmer henne mer ”än alla kärnvapenstater tillsammans”. Detta följs av ett uttalande i Expressen där Skyttedal ska ha sagt att ”följderna av total nedrustning är ett större hot mot freden än kärnvapenburna stater”. Detta ställningstagande är alarmerande, inte minst när det framförs av en ledande företrädare för ett regeringsparti.
Kärnvapnen är, jämte klimatförändringarna och de stora socioekonomiska orättvisorna i världen, en av de största utmaningarna för mänskligheten. Det är inte säkerhetspolitiskt hållbart att ett litet antal stater har makten över planetens framtid genom ett direkt överhängande massförstörelsehot. Den i särklass största kapaciteten besitts i dag av USA och Ryssland som, förutom att ha de mest avancerade vapnen, förfogar över mer än 90 procent av världens samlade kärnvapenarsenal. Det är i första hand dessa två länders snabba upprustning under 1900-talet som medfört att teknik och material kunnat spridas till andra, mindre stater. Stora framsteg har emellertid gjorts och dessa två länder har lyckats med att mer än halvera sina kärnvapenarsenaler sedan kalla kriget. Ryssland och USA kan följaktligen reducera sina kärnvapenbestånd till ett minimum utan att varken Kina, Nordkorea eller Pakistan skulle vara i närheten av att utgöra större hot. En sådan process skulle skapa politisk rörelseenergi i riktning mot att förr eller senare eliminera kärnvapnen och kraftigt öka förutsättningarna att ställa krav på de nya, mindre kärnvapenstaterna att vidta likvärdiga nedrustningsåtgärder. En sådan utveckling, mot färre kärnvapen, tycks också vara Obama-administrationens ambition och hittills har Vladimir Putin gett uttryck för en i allt väsentligt samstämmig vilja.
Redan 1961 slog USA:s dåvarande president John F. Kennedy fast, inför FN:s generalförsamling, att kärnvapnen ”måste omintetgöras innan de förintar oss”. Hans ord är lika aktuella i dag. Kärnvapnen är konstruerade för att åstadkomma förstörelse i orimliga proportioner och saknar därför plats i en utvecklad och civiliserad värld.
Ambitionen om kraftig nedrustning och en på sikt kärnvapenfri värld bygger inte på naivitet eller idealism. Tvärtom. Det är fullkomligt naivt att tro att vapen som kan omintetgöra allt liv på jorden flera gånger om skulle vara en fredskapande kraft. Trots att Sverige är ett litet land, kan vi uträtta mycket när vi har begåvade företrädare i det internationella nedrustningsarbetet. Vi har tidigare gått i bräschen med politiker som Inga Thorsson och Anna Lindh. Det är viktigt att minnas att vi, i de kärnvapenfria staterna, utgör en majoritet i världen och har goda möjligheter att spela en aktiv roll i att tillförsäkra icke-spridningen och nedrustningen.
För att Sverige ska kunna axla ett sådant ansvar tycks det emellertid krävas en ny regering, att döma av den sittandes hittillsvarande passivitet och den hållning KDU:s ordförande Sara Skyttedal nu senast gav uttryck för.