I filmen får Andersson uppleva sin skattefria dröm. Men den visar sig vara en mardröm.
För med skatterna försvinner även saker och ting som ordnas gemensamt – vattnet i kranen, vägarna, skolorna, äldreomsorgen, sjukvården och barnbidragen.
”Skattefria Andersson” får bittert erfara att det svider i den egna plånboken när han måste ordna allt på egen hand.
I filmen vaknar Andersson upp från sin skattefria dröm. Men Moderaterna har aldrig vaknat upp från drömmen om lågskattesamhällets välsignelser.
Oavsett om de har betecknat sig som Allmänna Valmansförbundet, Högerpartiet eller Moderaterna har budskapet alltid varit detsamma.
”Sänkt skatt” har varit den viktigaste parollen i val efter val.
Inför valrörelsen 2006 tonade visserligen Fredrik Reinfeldt (M) ned skattekverulansen. Men den som skrapade på fernissan och läste de finstilta texterna kunde se att högern var sig lik.
I partiets program och riksdagsmotioner återfanns samma gamla skattesänkningar – finansierade med besparingar på långtidssjuka och arbetslösa.
Under de borgerliga regeringsåren 2006-2014 gjorde Moderaterna verkstad av sitt gamla program.
Skatterna sänktes med totalt 137 miljarder kr. Vi fick jobbskatteavdrag 1, 2, 3, 4 och 5. Plus slopad förmögenhetsskatt. Plus sänkt bolagsskatt, Läx-Rut och en massa annat.
Det var en politik som skulle sätta fart på arbetsmarknaden. Men efter åtta år med borgerligt styre tillhörde Sverige medelmåttorna i EU-klassen.
Jämförbara länder som Belgien, Danmark, Nederländerna, Österrike och Tyskland hade lägre arbetslöshet än i Sverige.
Den blåa skattesänkningspolitiken fixade inte arbetslösheten och utanförskapet.
Man kan tycka att ett sådant misslyckande borde föranleda en stund av självrannsakan i de moderata partileden – kanske till och med en viss förnyelse av den egna politiken.
Men icke. När partiet presenterade sin budgetmotion häromveckan återkom de gamla skattesänkningskraven.
Moderaterna vill satsa på ännu ett jobbskatteavdrag – nu omdöpt till ett första jobbet-avdrag – för nio miljarder kronor.
Samtidigt avvisar de den rödgröna regeringens föreslagna skattehöjningar.
Som vanligt ger Moderaterna även intryck av att en sådan politik inte får några konsekvenser för den generella välfärden.
Men det finns, som alltid, en baksida av Moderaternas skattesänkningsmynt. Sambandet är exakt detsamma som i ”Skattefria Andersson” 1954.
Minskade skatteinkomster betyder att det blir mindre pengar till lärarlöner, sjuksköterskor, a-kassa, sjukförsäkring och andra delar av välfärdspolitiken. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Om dessa konsekvenser borde även Moderaterna tala när de samlas till partistämma i Karlstad 15–18 oktober.
Det borde finnas tillräckligt med pragmatiska kommunalpolitiker i partiet som kan beskriva farorna med nya drakoniska skattesänkningar.