Högeralliansen på tomgång
NEDRÄKNING. Det är mindre än hundra dagar till valet den sjuttonde september. Den som påstår att valtemperaturen redan är på topp befinner sig säkert på en annan planet. Nu är det VM i fotboll som gäller. I alla fall minst en månad framåt.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nu ska, som det brukar heta, inga större växlar dras på dessa siffror. Det är en bit kvar till valdagen. Mycket kommer att hända. Bara detta att fildelarna i piratpartiet på kort tid lyckats skaffa sig 6 000 medlemmar borde oroa en del traditionella politiker. Detta samtidigt som junlistan, feministiskt initiativ och sjukvårdspartiet ska ställa upp i riksdagsvalet liksom högerreaktionärt förljugna sverigedemokrater.
I allt som sker tar den borgerliga oppositionen sig pliktskyldigast samman till utslätande uttalanden under gemensamma namnteckningar för att manifestera något slags enighet, men enigheten från Högfors till Bankeryd har dribblats bort i glada leenden utan politiskt innehåll. Luften har gått ur högeralliansen. Den har sig själv att skylla.
Göran Persson har däremot piggnat till. En valrörelse är en utmaning och får Persson att tända till. och de borgerliga förhoppningarna om att det ska börja gå riktigt illa för Sverige har hittills kommit på skam. Det halmstrå man med viss förtvivlan fortsätter att greppa efter är arbetslösheten, men även denna fråga tycks rinna dem ur händerna.
Men visst finns det saker att göra även för en fortsatt socialdemokratisk regering efter den sjuttonde september.
På våra sjukhus går personalen på knäna samtidigt som allt fler patienter får ställa sig i allt längre köer för att få den vård de behöver och kan ställa krav på. Med allt högre patientavgifter i sjukvården, dyrare medicinkostnader och en allt dyrare tandvård, avstår allt fler låginkomsttagare från att utnyttja denna del av vår gemensamma välfärd. De har helt enkelt inte råd och inte samma förmåga att kräva sin rätt som samhällets mer välbeställda.
Inom åldringsvården redovisas ständigt brister. Efter larm och inspektion rättar vårdinrättningarna till vad som gått snett, men hela tiden måste kontroller till för att vården ska fungera och för att de äldre inte ska vanvårdas.
Skrapar man vidare på den glättiga ytan finner man att minst 150 000 svenska hushåll är beroende av socialbidrag för att klara sin försörjning. Många som uppbär socialbidrag är invandrare, som inte ens fått chansen på den svenska arbetsmarknaden på grund av sin härkomst.
Maskorna i välfärdsnätet har blivit tydligare. Många faller igenom. Mot detta borde vi ha nolltolerans. Orättvisorna får inte bli större än vad de redan är. Trygghet och välfärd måste gå före alla tankar på kraftiga skattesänkningar, som enbart stärker de redan starkas ställning.
I dag verkar det som om den underliggande tanken hos många borgerliga politiker, inte bara hos moderaterna, är att om man ger den rike mer pengar blir han duktigare. Något som hela samhället vinner på. Ger man däremot hygglig a-kassa och och en bra sjukpenning till den som haft otur i samhällsspelet blir han bara lat.
För hur ofta får vi inte höra att det krävs "strukturreformer" och systemskifte i välfärden. I verkligheten strävar man då efter att i den egna girighetens namn öka de klassklyftor som blivit så tydliga under det senaste decenniet. Bevare oss!