Nu tas ett samlat grepp om sjukförsäkringen. Det är bra, men regeringen borde sluta bidra till mytbildningen om de ”höga” sjuktalen. De är nämligen historiskt låga.
I statsbudgeten som presenterades för ett par veckor sedan går regeringen fram med förslag som ska förbättra sjukförsäkringen. Tidiga åtgärder, arbetsmiljö, jämställdhet, rehabilitering och primärvård lyfts fram som centrala för att få ner sjukskrivningstalen. Efter åtta år av borgerlig kläm-åt-de-fattiga-och-sjuka-retorik ges nu plats för en mer sansad och saklig diskussion om vad som gör oss sjuka och vad som håller oss friska. Det är befriande. Samtidigt står Moderaterna fast vid den repressiva politiken och föreslår ytterligare en karensdag. De Nya Moderaterna framstår som ungefär lika fräscha som månadsgammal mjölk.
Trots detta bekymrar regeringens linje. Det är bra att regeringen nu signalerar ett brott mot alliansårens politik och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har visat sig vara en strålande debattör. Men det sätt som regeringen paketerar sin politik, där den i retorik och val av utgångspunkter lägger sig mycket nära det sätt som högern formulerar problemen, leder fel och är en långsiktigt farlig strategi för Socialdemokraterna. Vi ser denna socialdemokratiska trianguleringsstrategi också i exempelvis regeringsföreträdares allt hårdare ordval om fattiga EU-migranter. Så tyvärr är detta inte ett isolerat exempel. Men det får jag återkomma till någon annan gång.
Annika Strandhäll lanserade sitt reformpaket med ett anslag som i det närmaste är identiskt med hur Moderaterna argumenterade när de kom till makten 2006:
”Sedan år 2010 har sjukfrånvaron ökat med nästan 70 procent”, förklarade hon och utropade att ”utvecklingen måste brytas”, vilket ska göras genom de ”krafttag” och ”samlade grepp” för att minska sjukfrånvaron som regeringen nu tänker gå fram med. Budskapet var glasklart: situationen är allvarlig och kostsam, och den går åt fel håll. Därför ställer regeringen upp ett mål om att antalet sjukskrivningsdagar ska ner med en dag i genomsnitt till år 2020. Var och en inser naturligtvis att om sjukfrånvaron ökar med 70 procent var femte år, blir situationen snart ohållbar. Klart att krafttag krävs!
Vi vill alla bli friskare och det är naturligtvis bra om regeringen försöker få ner ohälsan. Men hur är det egentligen? Har vi idag exceptionellt höga sjukskrivningstal?
För att få svar behöver vi inte gå längre än till regeringens budgetproposition. I bilagan för utgiftsområde 10 finns all information vi behöver. Och vad finner vi där? Jo, där radas diagram efter diagram upp som visar en helt annan bild än den som regeringen målar upp i sina pressmeddelanden. Det är korrekt att ökningen i det så kallade ”sjukpenningtalet” är kraftig sedan 2010, men att fokusera på denna ökning ger inte en saklig bild av hur sjuktalen faktiskt utvecklats över tid.
År 2010 var ett historiskt bottenår, då den borgerliga regeringens repressiva politik mot sjuka människor nådde sin kulmen. Vi minns svårt sjuka Annica Holmquist som nekats sjukersättning och hänvisats till socialen, ett fall som efter att hennes dotter skrivit om den skamliga behandling som hennes mamma utsattes för höll på att ändra valutgången 2010. Vi minns de cancersjuka som inte ansågs ha tillräckligt nedsatt arbetsförmåga för att få ersättning. Det var det mörka året 2010.
Sanningen är den att enligt de data som går tillbaka till 1995 som regeringen redovisar i budgetpropositionen har, med ett par år runt 2010 som undantag, sjukfrånvaron aldrig varit så låg som den är idag. Det bredare och bättre måttet ”ohälsotal” som regeringen också redovisar ligger på ungefär samma nivå som 2010 och inte heller i jämförelse med EU sticker Sverige ut. Saken är rentav den att dagens låga sjukfrånvaro är historiskt helt unik. LO:s socialförsäkringsexpert Kjell Rautio har sammanställ data tillbaka till 1955, då den allmänna sjukförsäkringen infördes. Han visar att med undantag av åren runt 2010 har sjuktalen aldrig varit så låga som de är idag!
Det är helt enkelt en myt att vi idag har höga sjuktal. En myt!
I detta ljus ter sig regeringens nya mål om att sänka sjuktalen ner mot den nivå som rådde 2010 som ytterst märklig. Dels för att det riskerar att skapa helt fel drivkrafter hos Försäkringskassan. Det är inte bra om Försäkringskassan börjar jaga statistiska mål. Sjukförsäkringen finns där för att fånga upp oss om vi blir sjuka och för att understödja rehabilitering och återgång till arbete. Det måste vara hela utgångspunkten för en socialförsäkring – inte att uppnå politiskt satta mål om antal ersatta dagar. Då kommer människor att hamna i kläm.
Dels för att de låga sjuktalen åren runt 2010 orsakades av att alliansregeringen då hade lyckats driva fram vad som förmodligen var – och ännu är – ett av Västvärldens hårdaste sjukförsäkringssystem. Det mörka året 2010 kan inte få bli en positiv referenspunkt för en socialdemokratisk regering. Det är inte en tid som vi vill komma åter till.