Höga förväntningar i skolpolitiken
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men så plötsligt så hände det. Han lyckades fånga min uppmärksamhet med en berättelse om ett besök på någon internationell skola någonstans i Asien. Som ni ser så hade jag ju inte hängt med så mycket att jag på rak arm kan säga var skolan låg, men det spelar ju mindre roll. Det är innehållet som är intressant.
Hur som helst så berättade Björklund om ett samtal med en europeisk förälder. Svensk eller inte har jag ingen aning om. Men i alla fall så berättade denne förälder om den stora skillnaden i inställning till skolan som fanns mellan de europeiska föräldrarna och de asiatiska, och berättelsen tog sin utgångspunkt i föräldramötena. Den som Björklund talade med berättade att de europeiska föräldrarna ofta tog till orda under föräldramötena och ifrågasatte mängden hemläxor. Barnen har ju alldeles för mycket att göra och de måste hinna med annat också. Jo, resonemanget låter onekligen välbekant. Det får jag erkänna. Inte som förälder utan som lärare. Nog har man mött det i sina dar. Berättelsen fortsatte sedan med att föräldern fortsatte att beskriva föräldramötet och hur de asiatiska föräldrarna senare begärde ordet och ifrågasatte varför barnen inte fick mer hemläxor. Detta motiverade de med att deras barn hade så mycket mer att ge och att de behövde mer stimulans för att nå längre. Man kan lugnt konstatera att kulturkrocken var ett faktum.
Nu skulle man ju lätt kunna gå i fällan och tro att jag skulle ha fallit för den Björklundska retoriken och köpt hans skolpolitik. Men ni kan vara lugna. Så är det inte. Men poängen i hans berättelse köper jag. Att höga förväntningar på dig stimulerar dig till att göra ett bättre resultat. Det tror jag stämmer. Framförallt det negativa förhållandet, det vill säga att alltför låga förväntningar leder till ett sämre resultat och sämre prestationer.
Dit jag vill komma är att en förutsättning för goda utbildningsresultat, eller ännu hellre goda inlärningsresultat, är att systemet bygger på höga förväntningar gentemot eleverna. Självklart får inte förväntningarna vara oöverstigliga, utan anpassade efter varje individ.
Björklund försöker ju få det att framstå som att den folkpartistiska skolpolitiken är unik på det sättet att den bygger på att man ska ha höga förväntningar på eleverna och att man utgår ifrån att eleverna har mer att ge. Jag kan förstå att Jan Björklund och Folkpartiet vill måla upp den bilden och få människor att köpa den verklighetsbeskrivningen. Men nu är ju inte verkligheten sådan som Björklund vill utmåla den.
Den socialdemokratiska skolpolitiken bygger också på att vi utgår från att alla elever har mer att ge, och att vi har höga förväntningar på deras kunskapsutveckling. Men att ha höga förväntningar innebär inte att man behöver sätta likhetstecken mellan detta och tidiga betyg, hårdare tag och allt annat vad Björklund förespråkar. Nej, det är i synen på vilka drivkrafter som gör att man vill lära nytt och lära mer som skillnaderna i skolpolitiken utkristalliserar sig. Vi tror på elevernas inneboende nyfikenhet och vilja att lära som den viktigaste drivkraften, och där tar den socialdemokratiska politiken sin utgångspunkt.