Jämställdheten liksom löneorättvisorna har utvecklats alltför sakta i vårt land. Tyvärr finns det en vardagsnära verklighet som stryker under ett sådant påstående. Lönediskrimineringen är fortsatt allt för stor. För en majoritet av yrkesverksamma kvinnor är lönen den viktigaste jämställdhetsfrågan. I dag tjänar nära 60 procent av heltidsarbetande LO-kvinnorna mindre än
18 000 kronor i månaden.
Jämställdhetslagen räcker helt enkelt inte till för att omforma den könsuppdelade arbetsmarknad som är så tydlig i dag. Kvinnor jobbar i vård och omsorg och allmänt i offentlig sektor medan männen återfinns i jobb inom det mer inkomstbringande privata näringslivet.
Tre av fyra kvinnor arbetar i offentlig sektor. Tre av fyra män jobbar i den privata sektorn. Svenska kvinnors löner är i genomsnitt endast drygt 80 procent av männens. Välfärdsstaten är inte alltid kvinnornas bästa vän.
Det känns förstås bedrövligt att behöva konstatera att det under de senaste tjugo åren knappast skett något för att korrigera löneorättvisorna mellan kvinnor och män. Trots att skillnaderna i utbildning och arbetslivserfarenhet utjämnats ligger kvinnorna efter männen när det kommer till lönens storlek.
Dystert är också att löneskillnaderna mellan privatanställda och anställda i offentlig sektor ökat från elva procent 1991 till sexton procent i dag. År 1968 var skillnaden blygsamma två procent.
LO vill naturligtvis åstadkomma en utjämning av lönerna mellan män och kvinnor och att de kvinnor som så önskar ska kunna få heltidsanställningar, men hur länge har man inte pratat om att kvinnolönerna måste lyftas? Under tiden verkar det som om orättvisorna cementerats.
Tyvärr har LO som kollektiv inte lyckats göra mycket för att ta itu med löneorättvisorna. Kommunal har som enskilt förbund föredömligt lagt om sin lönestrategi. Nu satsar man allt hårdare på de lägsta lönerna. Förhoppningsvis kan det på sikt få stor betydelse. Inte minst nu när förbundet förhandlat fram höjda ingångslöner. LO borde dessutom ha förutsättningar att skapa en generellt samordnad kamp för höjda kvinnolöner, där även industriförbunden måste dra sitt strå till stacken.
De kommunala arbetsgivarna måste betänka att det gäller att ge sina anställda så konkurrenskraftiga löner som möjligt. Särskilt i en framtid då konkurrensen om arbetskraften lär öka inte minst när de stora fyrtiotalistgenerationerna lämnar sin aktiva jobbtid. Kvinnojobben i kommuner och landsting måste uppvärderas. Om man vill ha bra och välutbildad personal måste man också vara beredda att betala vettiga löner.
De lägst avlönade kvinnorna inom den offentliga sektorn har haft den jämförelsevis sämsta löneutvecklingen under de senaste decenniet. Något som är oacceptabelt. Alla måste ha en lön som de kan leva på. Så är det inte i dag.
Ett nytänkande är därför ett måste för att utjämna orättvisa och växande lönegap.