Maria Sveland, Uhuru Kenyatta, Gudrun Schyman, Hugo Chávez ...
De heta namnen står i kö när jag sätter mig att skriva denna text. Hetast har Maria Sveland varit. Hörts överallt, synts överallt, utlöst gräl ... Men eftersom jag inte hunnit läsa hennes bok "Hatet" kan jag ju inte skriva om den heller. Ett exempel på skicklig marknadsföring är den hur som helst. Vilket i våra dagar verkar ha blivit viktigare än själva skrivandet. Ibland försöker jag föreställa mig hur det skulle ha varit om August Strindberg varit aktiv nu. Hade han också suttit i Babel och babblat, i montrar på Bokmässan och så vidare? Förmodligen, även om det är svårt att tänka sig.
Att gå hem i media är också A och O i politiken. Och en mästare i den grenen är onekligen Gudrun Schyman. Nu vill hon göra come back. Och vem hade på allvar trott att hon i längden skulle nöja sig med en undanskymd tillvaro som kommunpolitiker i Simrishamn? Schymans talanger som braständare - inte bara med sedlar - är odiskutabla. Om det är någon som kan ge glöd åt den bleka jämställdhetsdebatten är det hon, sen må man hålla med henne eller inte. Att hon fortsätter att ödsla kraft på ett från början dödfött parti som Feministiskt initiativ förblir däremot en gåta. Finns det inget annat parti som kan förbarma sig över henne och ge henne den politiska plattform hon så hett eftertraktar?
Till Kenyas nyvalde president Uhuru Kenyatta knyts också känslor. Att hans förnamn betyder frihet på swahili borde båda gott, men Kenyas historia gör det inte. Själv är han son till landets frihetsledare och första president Jomo Kenyatta. Rivalen Raila Odinga är i sin tur son till Oginga Odinga, Kenyatta den äldres huvudmotståndare i den maktkamp som följde på självständigheten 1963. Då slutade det med att Kenyatta satte Odinga i fängelse. Historien lär ju upprepa sig, endera som fars eller tragedi. I Kenya är det fortfarande långt ifrån givet vilket det blir denna gång.
En annan politiker som väckt känslor är Hugo Chávez. Inte ens på bekvämt avstånd här i Sverige går det att diskutera hans fjorton år som Venezuelas president utan att lidelserna börjar koka. En stark ledare utan varje tvivel. Och silkesvantar använde han säkert heller inte alltid. Men då han kallas diktator och Venezuela diktatur är det ändå lite svårt att hänga med. De val han vunnit har ju även av internationella observatörer sagts varit OK. Och det finns en legal opposition som verkar allt annat än uppgiven, liksom det finns en oberoende press som utsatt Chávez för minst sagt hätsk kritik.
Om det är diktatur, vad ska vi då kalla ett land som Nordkorea? Det enda försök att störta något med våld är militärkuppen MOT Chávez 2002, men den talar hans borgerliga vedersakare här hemma nästan aldrig om. En del oroande signaler kan man förstås inte blunda för. Att den avlidne presidentens balsamerade kropp ska förvaras i glaskista till allmän åsyn efter gammal makaber sovjetmodell är heller inget demokratiskt hälsotecken direkt. Aldrig riktigt begravd, utställd som turistattraktion ... Ett öde värre än döden. Ett slut inte ens hans värsta fiender väl kan ha önskat honom.