"Herr Gårman" och hans värld
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Gustafsson arbetade på Vägverket där han ritade gubbar och herrcyklar fram till sin död. Ja, han tecknade andra skyltar också, men aldrig några med kvinnliga symboler. Det skulle vara den där med varning för farliga kurvor, då. Och gupp. På en skylt för gående, förekommer faktiskt en liten flicka. För säkerhets skull håller hon en karl i handen.
Spelar ingen roll? Bara skyltar? Inbilla er inte det. Det här är signaler som visar vilket kön som leder samhället. Så fort du sticker ut näsan genom dörren får du ett plakat i skallen med något "karaaktigt" på. Det är som att bli hjärntvättad med samma tvättmedelsreklam dygnet runt, tänker jag och kollar in den kommunala motionsslingans informationstavla där två tecknade representanter för människosläktet visar väg.
En manlig skidåkare av elitklass stakar fram, Hitler skulle ha varit nöjd, och efter honom kommer en löpare med omisskännligt maskulina drag. Smärt med spänst i stegen. Inte alls representativ för de kulmagade jag brukar träffa på, som dubbelvikta väser "Åh, fi fan! Häin jär en jävla back". Trött och mullig, med för höga blodfetter och IG i blodtryck, tillhör han ändå eliten. Till och med den fyrbenta flickan från Råneå inser det och viftar inställsamt på svansen.
Där, vid informationstavlan, står allt i ett förklarat ljus. Det blir aldrig någon ändring. Om vi inte skiter i det tjusiga snacket och rycker pennan ur handen på alla samhällsplanerare som sitter och ritar gubbar. Ned på detaljnivå. In i medvetandets små skrymslen där fröna till vår syn på mänskligheten och livets ordning planteras och gror.
Jag knatar fram på terrängbanan och som på beställning levererar arkivarien i hjärnan minnet av sonens fyraårskontroll på Barnavårdscentralen. Han ska rita. En gubbe. Det ultimata beviset på att han är normalt utvecklad.
"Kan du rita en gubbe", frågar den vänliga sköterskan.
"Jag ska försöka", svarar det samarbetsvilliga barnet och drar ett streck och ett till och ännu några till och så är det färdigt.
"Blev det nån gubbe?", undrar sköterskan.
"Nä, det blev en järnväg", erkänner barnet.
Shit. Underkänd redan på sitt första prov. Men, nä då. Den rara kvinnan spricker upp i ett stort leende och säger att "Äh, varför ska alla rita gubbar. Förstår inte vem som har hittat på det. En järnväg duger jättebra. Den är ju fin".
Phu! Lättad andas modern ut och betraktar nu stolt avkomman. En sådan kreativ liten människa. Och så klok. Att redan vid fyra års ålder inse att en god infrastruktur är vad vi behöver för att komma oss någonstans här i livet. Inte en massa gubbar.
På väg till jobbet, första dagen efter en låååång semester, får jag syn på en alldeles ny informationstavla vid gång- och cykelvägen. "Piteå - årets cykelstad 2006" står det och där finns också en teckning. Närsynt kisande tror jag först att det är en nära-döden-upplevelse, men ta mig tusan är det inte en ...? Jo visst är det! Cyklisten som glatt vinkar mot mig från skylten, har långt fladdrande hår och omisskännligt kvinnliga drag.
Någon har tänkt till. Ett litet steg för trafik- och gatunämnden, men ett stort steg för mänskligheten. Den ena halvan.
"Herr Gårman" kan snart gå hädan.