BENGT-URBAN FRANSSON: Henne ska vi ha!

Det talas mycket om det stundande partiledarvalet inom Socialdemokraterna i dessa dagar. Det ska vara en person som uppfyller en väldigt lång kravspecifikation. Det ska vara en person som kan leda partiets förnyelsearbete, som har en tydlig politisk profil, som är karismatisk, som är kompetent nog att kunna vara statsminister, som helst ska ha erfarenhet av tyngre förtroendeuppdrag, som helst sitter i riksdagen och som har förutsättningar att gå hem både hos partiet och LO men som också ska kunna vinna val.
Det är förstås inte lätt, om ens möjligt, att hitta denna superhjälte som ska kunna axla partiledarmanteln. För det är någon form av superhjälte de socialdemokratiska partimedlemmarna går och drömmer om. Det är nästan som om de går och väntar på att silverarken ska komma seglande över himlavalvet. Men silverarken kom aldrig, och vi kommer inte att kunna hitta någon superhjälte. Det är bara att inse. Att få oss att inse detta är nog valberedningens viktigaste uppgift, men det är inte lätt. Här krävs både mod och pedagogisk fingertoppskänsla från valberedningens sida.

I lördags fastnade jag framför SVT:s sändning från Socialdemokraternas förtroenderåd som hölls i lördags i Stockholm. Huvudnumret var att utse den valberedning som ska hitta Mona Sahlins efterträdare och fastställa de riktlinjer valberedningen ska jobba efter. Det var inte så mycket skilda uppfattningar när det gällde sammansättning eller riktlinjerna till valberedningen. Debatten kom i stället att handla om att många ombud önskade en annan öppenhet kring partiledarvalet än vad som är brukligt inom Socialdemokraterna. Det fanns till och med ombud som ville att partimedlemmarna skulle få chansen att rangordna de kandidater som valberedningen plockar fram i en vägledande medlemsomröstning. Tanken är både intressant och kittlande.

Vid förtroenderådets möte imponerades jag verkligen av en av de partimedlemmar som tog till orda. Den analys som målades upp med knivskarpa penseldrag och välgörande tydlig. Det var en hel del sanningar som partiet behövde höra. Huvudpunkten i kritiken av den förda politiken var att jobbpolitiken inte reservationslöst sattes i centrum. Budskapet måste vara att arbete är en rättighet, men också en skyldighet. Alla som kan ska också jobba och göra rätt för sig. Detta måste vara ett tydligt krav från samhällets sida. En socialdemokratisk jobbpolitik måste bygga på fyra enkla principer; Målet är att alla som kan jobba ska jobba, att det alltid ska löna sig att arbeta, att A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat - inget annat och att fler jobb går före större ersättningar. Misslyckandet i politiken berodde på att de svenska väljarna upplevde att Socialdemokraterna stod för något annat än detta. Det blev i stället en uppoffring att rösta på Socialdemokraterna, något som man gjorde trots att man själv hade det bra. Så ska det inte vara. Man ska rösta på Socialdemokraterna för att vår politik gör det möjligt för den enskilde att få det ännu bättre, såväl i goda tider som i sämre. Det ska alltid löna sig att rösta på Socialdemokraterna.
Mona Sahlin levererade sin analys med glöd, brinnande engagemang och stark känslomässig laddning. För det är hennes tal jag tänker på. I lördags var hon den partiledare som partiet så väl behöver, och som skulle ha kunnat leda oss till valseger i höst. Men hon fick aldrig riktigt mandatet av oss. Det är vårt stora misslyckande. När jag hörde Mona kom jag på mig med att tänka: Det är henne vi ska ha. Och då har vi just spolat ut henne med badvattnet. Det är jag den förste att beklaga.