Frågorna har varit svårare. Hopplöst att klara resmålet på tio poäng.(Jo, faktiskt, Oxford i första semifinalen ...) Och "Vem där" har jag gått bet på varenda gång hittills sen i höstas. Men det spelar mindre roll, jag har ändå suttit som klistrad. Timmen mellan 20.00 och 21.00 på fredagskvällarna har varit helig tevetid. Inte svarat i telefon, inte öppnat dörren ... I fall nu någon högst osannolikt ringt på, för vem är så oförsynt när "På spåret" sänds?
"På spåret", en svensk originalidé från början, är unikt. Redan detta att man känner sig tagen på allvar som tittare. Och att det låter oss sitta hemma i soffan och briljera, utan att riskera sitt eget anseende, gör det ju inte sämre. Allmänbildning och underhållning i samma paket, det är public service när den är som bäst. Och att ett så pass vettigt program samlar en miljonpublik vecka efter vecka, gör faktiskt att jag återfår min ibland vacklande tro på svenska folket. Timmen har bara känts alldeles för kort; ett toppbetyg i sig om något. Tjugofem år är nästan otroligt i en så otålig bransch som teveunderhållning. Och att dessutom ha överlevt att den samkörda duon Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg försvann var nog mer än flertalet vågade tro.
Med Oldsberg/Hellberg försvann också tack och lov det mesta av den grabbighet som kunde prägla jargongen. Men den könsmässiga obalansen kvarstår ändå fortfarande som ett av få minustecken i kanten. En duktig kvinna i vardera laget rubbar tyvärr inte intrycket av kompakt mansdominans. Inte när såväl domare som programledare liksom hela orkestern är män, förutom att gästartisten inte sällan också varit det. Det är svårt att förstå att de programansvariga inte tagit tidigare kritik på den punkten på allvar, utan fortsätter att lämna öppet mål för den, säsong efter säsong.
Rätt laguppställning, urvalet av tävlande, är förstås också viktigt. Förra säsongen släppte man fram några par som inte alls höll måttet. Det var inte kul; tävlingsmomentet är centralt och det får inte bli så ojämnt att man sitter och känner sig generad å förlorarnas vägnar. Fast egentligen är det märkligt att folk alls ställer upp. Framträdande figurer i kultur- och samhällsdebatten tar ingen liten risk; det kan kosta dyrt att avslöja pinsamma kunskapsluckor, särskilt om man hör till dem som gärna kritiserar andra.
Jan Guillou vill nog helst glömma att han var med härom året. Och om glansen kring advokat Claes Borgström i mina ögon flagnat beror det nog mindre på Thomas Quick-skandalen än just på hans skrala insats i "På spåret". Men, som sagt, sitta hemma och glänsa går ju bra. I teve kan det berömda hjärnsläppet komma och få förödande följder. Själv har jag i likartade sammanhang lyckats missa samma fråga två gånger! Och det är en klen ursäkt att det var tjugo år mellan gångerna och att frågan andra gången ställdes lite annorlunda.
Vem som kommer stå som Mästarnas mästare när jubileumsomgången är över vet vi i kväll. Allt är öppet, bara en sak är klar: Det blir ett kännbart tomrum efter "På spåret" de närmaste fredagskvällarna. Det brukar det i alla fall bli.