Enligt rapporter i media kommer taket i a-kassan att höjas. Det är rätt politik. Bra för ekonomin och jobben och för vanligt folk.
Löntagarnas försäkringsskydd var det första som den nytillträdda alliansregeringen angrep hösten 2006. Grundproblemet på svensk arbetsmarknad var, enligt Alliansen, att lönenivåerna var för höga. Lägre löner, eller åtminstone lägre lönetillväxt, var således lösningen, och eftersom fattiga människor kräver mindre skulle de arbetslösa göras fattiga. Därför klämdes arbetslöshetsförsäkringen åt. Och om de som hade jobb samtidigt fick högre disponibla inkomster genom lägre skatter, så skulle de inte kräva lika höga löneökningar. Därför följetången av jobbskatteavdrag.
Sämre socialförsäkringar finansierade skattesänkningarna och tillsammans skulle den nya arbetslinjen vrida incitamentsstrukturen bort från det försoffade Sossesverige till det sköna nya Allianssverige, med full sysselsättning, hög tillväxt och småföretagande entreprenörskap, alltihop framdrivet av ivriga bävrar som lystrade till stridsropet – arbetslinje!
För skrivbordsreaktionären, liksom för dussinekonomen, var logiken glasklar, ekvationssystemet vackert, systemet fulländat.
Följaktligen gick allt åt skogen.
Att det inte var så enkelt som Borg och Reinfeldt påstod visste vi förstås redan. Det räckte att se sig omkring i världen och känna till en gnutta om europeisk ekonomisk historia för att förstå att en samhällsekonomi inte fungerar så. Det är helt enkelt inte så att länder med låg generositet i socialförsäkringssystemen, stor ojämlikhet och låga skatter har lägre arbetslöshet och högre tillväxt. Ny forskning tyder snarare på motsatsen: att ojämlikhet är en hämsko på tillväxten.
Det här beror på att exempelvis socialförsäkringssystemen har många olika effekter, och en del av dem drar i olika riktning.
Om regeringen nu driver i genom en mer generös a-kassa, tvingas de som är arbetslösa inte längre ner i fattigdom, lägstalönerna kommer att hållas uppe, inte endast av fackföreningarna, utan också av socialförsäkringssystemet och det kan i sin tur påverka lönetillväxten positivt. Men innebär det definitionsmässigt högre arbetslöshet, såsom landets alla högerekonomer påstår?
Söktiden, den tid en arbetslös söker arbete, kan komma att förlängas. En del studier tyder på detta, och om lägstalönerna hålls uppe är det troligt att tillväxten i sektorer med lågt löneläge avstannar. Det talar för högre arbetslöshet. Här slutar de flesta ekonomer för dagen och går hem. Men detta är endast ena sidan av myntet. För samtidigt börjar andra mekanismer att verka.
För det första är inte längre söktid endast av ondo. Om högre ersättning gör det möjligt för en arbetslös att invänta ett arbete som bättre speglar dennes kvalifikationer, då kan den längre söktiden, ur ett samhälleligt perspektiv, snabbt vara finansierad. En generös a-kassa bidrar till högre effektivitet i matchningen på arbetsmarknaden och skapar även större flexibilitet. Effekten blir ökad produktivitet – och därmed högre bruttonationalprodukt per sysselsatt.
För det andra, om a-kassan pressar upp lägstalönerna och driver fram högre lönetillväxt, blir inte effekten färre arbeten. På sikt blir effekten högre strukturrationaliseringstakt och ökad benägenhet att söka arbetsbesparande innovationer. Det leder i sin tur till högre tillväxttakt i arbetsproduktiviteten, vilket är gynnsamt för Sveriges konkurrenskraft och verkar dämpande på prisutvecklingen, vilket i sin tur gör att riksbanken inte kommer att behöva använda räntevapnet lika snabbt som idag. Så kan lägre arbetslöshet förenas med stabil inflation.
Ökad lönetillväxt leder också till ökad efterfrågan på produktmarknaderna – löner är ju löntagarnas köpkraft. Det tillåter att företagen opererar med högre kapacitetsutnyttjande. Så länge inte fullt kapacitetsutnyttjande råder blir effekten också här lägre inflationstryck.
Vi ska alltså inte oroa oss för att effekten kan bli ökade lägstalöner och högre lönetillväxt. Tvärtom, det här är essensen i gamle Keynes argument och är precis vad Sverige behöver idag. Högre löner gynnar ekonomisk tillväxt, innovationer, jobbtillväxt och stärker på sikt konkurrenskraften.
A-kassan är förstås bara en liten del i detta, det krävs mer. Men det är rätt inriktning.
Den sammantagna bilden är att generös a-kassa bidrar till flexibilitet, förbättrad matchning, ökad strukturrationalisering och högre löner. Den sammantagna effekten är sannolikt högre tillväxt och högre sysselsättning. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det helt rätt politik att höja taket i a-kassan, men man borde gå längre och höja ersättningsgraden till 90 procent.
Det primära skälet för att förbättra försäkringen är dock ett annat. Anser vi att arbetslöshet är ett samhälleligt problem, snarare än ett individuellt, och önskar vi ett samhälle där arbetslöshet inte betyder fattigdom och utanförskap, då måste vi ha en arbetslöshetsförsäkring som försäkrar de inkomster människor faktiskt har. Det har vi inte idag.