Helst inte på julkortsminus
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hur kul brukar det vara att tvingas ut i mellandagsträngseln för att jaga upp nyårskort till någon man fått julkort från men själv glömt skicka till?
Vill man själv ha många julkort - och vem vill inte det? - bör man också vara ute i tid med sina egna. Då sätter man en viss press på mottagaren att själv komma sig för.
Roligast är ju att få julkort från någon som man absolut inte väntat sig. Varför inte ta det till intäkt för att själv överraska någon annan på samma vis? Om inte annat kan man se det som en investering till nästa år.
På julkortsminus vill jag helst inte komma. Alltså få färre än jag skickar. Visserligen är det saligare att ge än att få. Men ett alltför stort gap mellan skickade och fådda julkort är inte bra för självkänslan.
Till mina jultraditioner hör också att vandra till banken med den årliga leveransen av småmynt. Framför allt en massa enkronor och femtioöringar som jag med jämna mellanrum rensat ut ur börsen. Resultatet fördelas på olika välgörande konton, typ Vi-skogen, Afrikagrupperna och I-fonden.
Det är min insats i välgöreribranschen; några slumkvarter att likt Karl Bertil Jonsson sprida julens glada budskap i finns dessbättre inte i närheten.
Maud Olofsson hade jag inte tänkt förära något julkort, men i så fall kanske för att i all vänlighet råda henne att vara mindre tvärsäker på att staten inte bör gå in - ens tillfälligt - och rädda våra krisdrabbade bilföretag.
Ingen regering, inte ens den mest ideologiskt förblindade, kan förbli overksam om nationalklenoder som Volvo och Saab skulle hotas på allvar.
Och även om ett statligt ägande inte löser några problem i sig kan det lika fullt bli nödvändigt. Och då är det faktiskt bara korkat av en en regering eller ansvarig minister att på förhand avvisa den möjligheten.
Såna uttalanden riskerar Maud Olofsson att få äta upp och kanske förr än hon anar.
Industripolitiska ambitioner har ju inte precis stått överst på den politiska agendan de senaste årtiondena. Efter de inte alltför muntra erfarenheterna av AB Statsföretag på sjuttiotalet har socialdemokraterna knappt ens vågat viska i termer av statligt engagemang eller kontroll av kapitalet.
I en intervju i Flamman förra veckan säger förre utbildningsministern Carl Tham att det program han var med och arbetade fram för folkpartiet 1972 är så radikalt att folk i dag vägrar tro att det handlar om ett borgerligt parti. Eventuellt kan det vara vänsterpartiet...
Det visar hur det politiska tänkandet förskjutits åt höger sen dess.
Det brukar vara vänstern som beskylls för att ha en dogmatisk övertro på staten. Men till höger finns faktiskt en övertro på det privata ägandets överlägsenhet som är minst lika dogmatisk.
Var Renault verkligen ett så uselt bilföretag när det ägdes av franska staten? Och hade Volvo och Saab varit i sämre läge i dag ägda av svenska löntagarfonder än av Ford och General Motors?
Jag tillåter mig faktiskt tvivla.