Bränderna som härjar genom Dalarna, Gävleborg och Jämtlands län är enorma. Igår visade det sig att branden i Ljusdal var mer än dubbelt så stor än vad som tidigare befarats. Läget är dramatiskt, men Räddningstjänsten, Försvaret och frivilliga gör vad de kan och hjälp från EU är på väg.
Det har redan försökts vinna politiska poäng på bränderna och samma sak hände 2014 när branden i Västmanland härjade. Då satt Alliansen i regering och Miljöpartiet menade att regeringen inte hade gjort tillräckligt för att bereda Sverige för den här typen av katastrof. Då var det också valår och Miljöpartiet fick kritik från regeringen att försöka plocka poäng på en kris.
Nu är ordningen omvänd och det är Miljöpartiet som sitter i regering och får kritik från oppositionen. Men i det här läget är det faktiskt helt orimligt att försöka plocka politiska poäng oavsett partifärg. Att bo i Sverige innebär sällan den torka som vi haft denna sommar, och oavsett beredskap är dessa bränder inget någon hade kunnat förbereda sig på.
Det är inte som Stockholms innerstad som varje år blir förvånade över att vintern kommer och all riksmedia rapporterar om “snökaoset” för att man behöver skotta gatorna i huvudstaden. Sommarens bränder är en extremt ovanlig situation i Sverige.
Det man slås av är hur stor del av Sverige som måste stå i lågor för att riksmedia överhuvudtaget ska uppmärksamma att det brinner. Förra veckan gick en rulltrappa i Stockholm sönder och notiserna från Aftonbladet och Expressen plingade i telefonen.
När statsminister Stefan Löfven under gårdagen besökte Ljusdal frågade reportern från SVT hur det känns för honom att se sin hembygd brinna. Löfven fick rätta henne och påminna om att han ju faktiskt är från Ådalen, ungefär lika långt från Ljusdal som Stockholm. Vilket givetvis var viktigt att poängtera, men det är ju inte vad en intervju med statsministern borde handla om under en sådant allvarligt läge.
Förvisso är det små orter och byar, och därmed rätt få människor, som berörs av bränderna. Men när folk i Sverige tvingas evakuera, fota sina tillhörigheter, plocka med sig det med störst affektionsvärde, lämna sina hem och bara hoppas kunna återvända, då borde det finnas nationellt intresse i det.
Även om liven på glesbygden är av förfärande lågt intresse för storstadsregionerna så borde inte resurserna vara det. Det är inga små summor pengar som nu brinner upp och eftersom skogen är en av de viktigaste näringarna vi har i det här landet påverkar de här bränderna långt fler än bara personerna som bor i de orter som nu evakueras.
Det som behövs nu är att vi alla håller ihop och hjälps åt på de vis vi kan. I de områden det rör har hundratals frivilliga hjälpt till med bland annat mat till brandmännen som jobbar mycket långa och ansträngda pass. Det brinner i stora delar av landet, och det behöver vara hela Sveriges sak att bry sig om. Oavsett partifärg, och oavsett var i landet man bor.