Hej, svensk i lingonskogen!
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den förtorkade sommaren till trots är det faktiskt, åtminstone där jag befinner mig, skapligt med lingon. Synd bara att så få bryr sig om att ta vara på dessa naturens gåvor till mänskligheten. Vi som fortfarande gör det hör i allmänhet till kategorin 60+. Gammal kunskap dör bort och dataålderns barn kan knappt skilja på blåbär och kråkbär längre. Än mindre förstås då på lingon och mjölon.
Förvisso är det heller inte så enkelt som många tror. Precis som för personliga tränare och omvärldsanalytiker borde det kanske därför också finnas en marknad för privata bärkonsulter? Går man på djupet kan bärplockning lätt bli rena vetenskapen. Inte minst könsaspekterna är intressanta.
Varför är det, exempelvis, så många karlar som hatar att plocka bär? Som skyller på färgblindhet för att slippa eller börjar hitta på undanflykter redan i februari? Ska vi gissa på traumatiska upplevelser i barndomen eller vad? Att ha blivit tvingad ut i skogen i späd ålder med en alldeles för stor korg att fylla kan förvisso ha satt bestående djupa ärr i sinnet. Men varför i så fall företrädesvis i manliga sinnen? Och varför särskilt blåbär? Här öppnar sig definitivt ett spännande fält för genusforskningen.
Ett vanligt misstag som många nybörjare gör är att
släpa med sig alldeles för många byttor och korgar ut i skogen. Eller för stora. Sånt skrämmer bären, tro mig. En plastpåse gömd i byxfickan är mycket listigare, då kan man liksom smyga sig på dem.
Trava heller inte miltals i onödan över stock och sten utifrån den felaktiga hypotesen att "så här nära vägen är det förstås redan plockat". Den gissningen visar sig ofta helt fel. Eftersom alla andra resonerar likadant är det tvärtom störst chans att det är just där, alldeles intill vägen, som bären finns.
Bärplockning kan aldrig bli någon industriell verksamhet. Tack och lov, säger jag. Bär plockar man faktiskt bäst för hand. Visst går det fortare med plockare, men tidsvinsten är ofta bara marginell. Och varför tynga hushållssoporna med en massa kottar, mossa och annat skräp som man ändå tvingas ödsla tid på att rensa bort då man kommer hem?
Plocka bär ett och ett är - självfallet - en metod främst för finsmakare och enligt hans levnadstecknerska Mia Berner hörde skalden Pentti Saarikoski också mycket riktigt till dem som varmt tillämpade den. Just blåbär var förresten tydligen hans specialitet.
Att man alltid hittar de bästa bärställena då man strax ska gå hem - eller redan plockat fullt - finns det på bärforskningens nuvarande stadium tyvärr ingen bra förklaring till ännu.
I det avseendet påminner bärplockning bara om mycket annat här i livet också. När glöden äntligen är som den ska brukar ju, som den kände Piteå-filosofen Ronny Eriksson så riktigt konstaterat, korven också vara slut.