Hej, jag heter Åke Persson!
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Egennytta igen alltså, i ny tappning. Eller bara obetänksamhet? Dålig syn? Dåligt minne?
För fjärde eller femte gången på senare tid presenterade jag mig för en av våra ansedda tv-journalister. Vi har suttit i åtminstone en paneldebatt ihop. Denna person, en man, är mycket trevlig. Ödmjuk. Ingen person som man förknippar med härskartekniker alls.
Men i det ögonblick när man tror att det som just ska ske är "hej hej, kul att ses igen" sträcker han fram handen och tittar frågande. Och då tar man förstås den och säger återigen sitt namn och vad man jobbar med.
För många år sedan blev jag förbannad vid ett liknande tillfälle. Jag sa: "Vad är det med dig, vi har ju hälsat och pratat flera gånger det senaste året." Personen skämdes och fick erkänna att så var fallet, han skyllde på stress. Sedan dess låtsas vi ömsesidigt att vi aldrig ser varandra.
Har man glömt någons namn är det väl bara att erkänna det: "Jag vet att vi har träffats men jag minns inte vad du heter", funkar bra.
Händer det en gång till med den aktuella personen så ska jag inte vara så artig som hittills. Tror att jag ska pröva med att säga ett annat namn än mitt eget - bara för att se vad som händer. Varför inte Åke Persson, till exempel? Jag kan tänka mig flera festliga utvecklingar av en sådan strategi.
"Du kan väl inte heta Åke Persson", kanske mannen säger. "Jo, det kan jag visst. Du heter ju Xxxx Yyyyyyson."
Eller så säger han "Nu skojar du allt, jag vet att du heter något annat." "Vad bra, då behöver jag inte presentera mig fler gånger."
Eller: "Vad heter jag då - jag minns knappt själv?"
Jag kan också svara: "Glöm det, i dag heter jag Åke Persson. Nästa gång jag kan jag heta något annat."
En annan möjlighet är röra läpparna utan att säga något.
"Vad sa du?" kanske han frågar. "Jag", svarar jag, "jag sa inget. Varför tror du det?" "Ja, man brukar ju säga sitt namn när man presenterar sig", kanske han svarar, lite skämtsamt eller förvirrat. Då svarar jag: "Det har jag sagt så många gånger, senast var det för en månad sedan, så det borde du komma ihåg. Du kan väl gissa?"
Det bästa vore om han sa nåt i stil med: "Du kan väl inte heta Åke, du är ju kvinna." Då skulle jag ge ett av följande svar:
a) "Är jag? Hur vet du det?" En intressant diskussion om genus kanske uppstår.
b) "Det beror på vad du menar med kvinna."
c) "Tror du att du har monopol på mansnamn bara för att du är man? Åke är förresten en utveckling av ett fornfornnordiskt gudinnenamn, jag tycker det är väldigt fint." En intressant diskussion om mytologi kan uppstå.
d) "Nej, det är klart att jag inte heter Åke. Jag ville bara se hur du skulle reagera. I själva verket heter jag Per."