I förra veckan meddelade Helena Öhlund (S), kommunalråd i Älvsbyn, att hon kommer att lämna sitt uppdrag efter valet 2018. Ett av skälen är utsattheten som framträdande politiker. I en intervju vittnar Öhlund om obehagliga kommentarer och drev i sociala medier.
”Man blir uthängd på ett orättvist sätt, folk har så lätt att tycka och anse på ett osunt sätt”, säger hon.
Ett par dagar senare kom beskedet att Luleås kommunalråd Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström fått sina mejladresser utlämnade på en främlingsfientlig sajt och hamnat mitt i en storm av hatiska e-postmeddelanden.
Exemplen är inte unika. Den som googlar ”kommunalråd+hot” får fram en lång och sorglig lista. Majoriteten av de ledande kommunpolitikerna har utsatts för hot och trakasserier under mandatperioden, enligt en undersökning i tidningen Dagens Samhälle. Bland kvinnorna är siffran så hög som 66 procent. Påhopp i sociala medier är vanligast, därefter hotfulla mejl. 16 kommunstyrelseordföranden har utsatts för dödshot. Grova tillmälen som hora, fascist, landsförrädare, terroristkramare och äckel har blivit en del av politikervardagen.
Det är inte konstigt att många hoppar av eller tvekar inför att ge sig in i politiken. Det personliga priset kan bli alltför högt. Många oroas för sin egen och sina anhörigas säkerhet. Det är emellertid en djupt allvarlig utveckling för svensk demokrati. Grunden för folkstyret är att det finns folk som är beredda att åta sig uppdragen i kommunstyrelser, socialnämnder, sjukvårdspolitik och andra sammanhang.
Vi behöver dem som är beredda att gneta med budgetar, detaljplaner, regelförändringar och andra politiska överväganden. Om allt färre engagerar sig – eller de enda som orkar kandidera är människor med pansarhud – så försvagas demokratin.
Det finns inga enkla lösningar för att vända utvecklingen. Men det svenska samhället måste ta problemet på största allvar. Det måste finnas lagar som ger kännbara straff för hot och våld mot förtroendevalda. Polis och säkerhetspolis måste ha verktyg och resurser. Men det finns framför allt ett eget ansvar för alla enskilda individer att tänka igenom hur de uttrycker och beter sig. Det är oacceptabelt att spy ut hat mot medmänniskor, oavsett om de är kommunpolitiker, asylsökande, busschaufförer eller något annat.
Ett särskilt ansvar åvilar dessutom oss som fungerar som en sorts stilbildare i samhällsdebatten. Politiska och ideologiska skiljelinjer ska debatteras och synliggöras. Men ledarskribenter, riksdagsledamöter, kommunikatörer och andra bör använda de vassaste replikerna och hårdaste orden med sans och måtta.
Alla ansvarskännande demokrater, oavsett politisk kulör, bör alltid försöka leva efter Michelle Obamas goda råd: ”If they go low, we go high”. Ambitionen måste vara en god och saklig ton – inte att sänka nivån, fördumma, förvanska, förgrova eller förvandla det politiska samtalet till gyttjebrottning. Vi behöver inte glåpord som husblatte, batikhäxa eller stolpskott.
Det går att diskutera A-kassa, skatter, skolfrågor – till och med migration – utan förnedrande, kränkande och hånfulla invektiv mot den som tycker annorlunda.
Det kanske inte ger så många ”likes” och ”retweets”. Men i längden tror jag att samhällsdebatten och svensk demokrati tjänar på det.