Jag blev besviken. Antagligen hade jag för höga förväntningar på boken Hat & bläck, En dialog om klasshat, litteratur och människans värde av författarna Kristian Lundberg och Crister Enander. Ändå har jag låtit den ligga några veckor för att se om jag känner annorlunda.
Enander har jag inte läst förut men Kristian Lundberg har i Yarden skrivit en av vår tids mest berörande skildringar av klassamhället och arbete i dess tyngsta, mest utsatta och exploaterande form. I Hat & bläck återvänder han till temat och även till sin fattiga uppväxt i Malmö. Crister Enander utgår också från arbetarungens längtan efter litteratur, kunskap, konst.
Hat – klasshat - är i fokus men hur jag än vrider och vänder på det får jag det inte till annat än kverulans. Inte för att jag betvivlar att författarna verkligen när ett hat mot tidens högerpolitik och medelklasskramande – det skriver de ut tydligt. Men deras utskrivna hat korresponderar inte med de hatiska känslor jag själv stundtals bär på. Det bränner inte.
Jag tycker att de med sina attacker på medelklassen missar att fördjupa en övergripande analys om medelklassnormen som inte bara berör själva medelklassen utan som genomsyrar hela samhället, ett ideal som många strävar efter och som anses vara det önskvärda i fråga om livsstil, värderingar, status och resurser. Jag vill påstå att medelklassnormen är en överideologi som kan inkorporeras både till höger och vänster. Det handlar om hela samhällets organisering, en konformitet. Crister Enander har rätt när han talar om att det finns en frånvaro av ett underifrånperspektiv i samhället generellt.
Det gnälls också över de stora tidningarnas kultursidor som blivit alltmer populistiska och populärkulturella, menar författarna. Det existerar ingen intellektuell kulturdebatt, vill de hävda, utan kultursidorna befolkas av ängliga men egotrippade mediekåta författare och skribenter. Arbetarlitteraturen är helt osynlig – om den ens existerar. Anneli Jordahl skriver i en recension i Helsingborgs Dagblad 12 mars att det inte är sant och att Hat & bläck därför känns daterad. Det både skrivs arbetarlitteratur och forskas på ämnet. Boken hade vunnit på att dateras brev för brev, det hade placerat den tydligt i tid och förstärkt att det handlar om en brevväxling. Särskilt som jag tycker att dialogkänslan brister, varje brev är mer av självreflekterande karaktär. Jag retar mig också på att det är så mycket väderbeskrivningar i breven mellan två vänner som bor inom någon mils radie från varandra, i Lund och Malmö.
Lundberg och Enander är inte lika duktiga på kön som på klass. I ett avsnitt berättar Lundberg om när han var på ett möte om en eventuell dramatisering av Yarden. Där påpekades att boken saknar genusperspektiv och han tillfrågas om det vore möjligt att tillfoga det i en dramatisering? ”Varför ville göra de göra Yarden till en kvinnlig arbetsplats”, undrar Lundberg, och tillägger att det skulle föra in ett akademiskt resonemang i en konkret verklighet. Utifrån ett genusperspektiv är visserligen Yarden en manligt dominerad arbetsplats – men arbetarklassen består till större delen av kvinnor. Ett genusperspektiv kan dessutom handla om män – genus är ett könsbegrepp, och ingen synonym till ordet kvinna. Yarden handlar om mäns makt över andra män. Mäns vilja att exploatera andra män. Om utsatta män. Maktlösa män. Det är inget akademiskt över det, utan en högst konkret verklighet.
En annan passus, som Enander står för, ingår i ett resonemang populärkultur kontra kultur av mer intellektuell kaliber. ”Våga aldrig någonsin hävda att det går lika bra att sitta i köket och pilla med makramé som att läsa Mallarmé!”, säger Enander. Varför ställa ett konsthantverk som vanligen utförs av kvinnor ”i köket” mot en manlig 1800-talspoet?