Facket kommer att kräva en löneökning på minst 560 kronor i månaden. Motsvarade 3,7 procent. Dessutom vill man lyfta lägstalönerna.
Verklighetsfrämmande är budskapet från arbetsgivarhåll. Den 1 december upphör fredsplikten.
Detta sker mot en bakgrund där inkomstklyftorna fortsätter att öka.
För allt fler LO-hushåll räcker det inte längre med två inkomster för att få ekonomin att gå ihop. Alltför många och allt fler tvingas leva på marginalen.
Vi vet samtidigt att andelen del- och halvtidsanställda liksom jobb på obekväm arbetstid ökar i rasande takt. Och det är framför allt LO-kvinnorna inom Handels, Hotell-och restaurang och Kommunal som drabbas av de sämre anställningsförhållandena.
Många av dem som arbetar deltid vill jobba heltid. Inte minst för att klara ekonomin. Svenskt Näringsliv uppbackade av högeralliansen visar inga tecken på att ändra på detta förhållande. Snarare tvärtom. Heltid och en fast anställning får man leta efter.
Att det kan bli tuffa slutförhandlingar är därför knappast överraskande. Från arbetsgivarhåll har man redan noterat att fackens lönekrav, som alltid är för höga, och därför omöjliga. Argument som alltid dammas av när det närmar sig en ny avtalsrörelse.
Som det ser ut i dag kan det bli flera skarpa lägen under kommande lönerörelse. En avgörande många avgörande frågor blir nivån på de allra lägsta lönerna. De måste förbättras.
Det är bra för samhällsekonomin om de med de allra lägsta lönerna lyfts upp. Då ökar köpkraften och konsumtionen. Något som behövs när vi nu allt snabbare närmar oss en lågkonjunktur.
Dessutom är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna.
Ytterligare steg mot löneutjämning mellan män och kvinnor måste därför tas. Nu går utvecklingen mot lönerättvisa alltför sakta.
Från arbetsgivarhåll finns traditionellt en misstänksamhet mot låglönesatsningar. Man hävdar att riktade lönelyft för låglönegrupperna driver upp kostnaderna för hela arbetskraften.
Trösklarna för nytillkommande att komma in på arbetsmarknaden blir alltför höga.
Med en sådan attityd kommer vi aldrig att nå lönerättvisa.
Fortfarande är kvinnors jobb inte lika mycket värt som mäns. Kvinnor kan mycket och är ofta välutbildade, men får inte betalt för kompetens. En kvinna tjänar i genomsnitt 84 procent av en mans lön och inget händer. Nu borde måttet vara rågat.
De kvinnodominerade jobben har dessutom fått stå tillbaka under flera lönerörelser. Det måste även bli ett slut på det.
Låglöneprofilen inom de kvinnodominerade fackförbunden har blivit allt tydligare medan LO-förbund inom tillverkningsindustrin eller inom andra mansdominerande avtalsområden stadigt dragit ifrån.
Ett förhållande som ingen kan vara nöjd med, och som måste leda till en förändrad syn på lönesättningen för kvinnodominerade jobb.
Den kommande avtalsperioden måste innebära ett kraftfullt steg mot en löneutjämning. Könet får aldrig betyda mer för lönesättningen än kunnande och kompetens.