Hård lönestrid att vänta
Lönerörelse Vi närmar oss raskt en ny avtalsrörelse. Den 31 mars nästa år går avtalen ut för omkring 2,8 miljoner löntagare. Redan i höst ska LO lägga siffror på sina lönekrav. Allt talar för att det kan bli hårda tag. Samfällt från fackföreningsrörelsen har ett besked redan kommit: Vi anser att det finns ett utrymme för reallöneökningar även om utrymmet på kort sikt är begränsat.
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin gav snabbt svar på tal om nollavtal: "Vad är det för jäkla trams? De ska skämmas. Det blir aldrig nollavtal och det blir aldrig stopp för centrala avtal. Vi måste vara stenhårda i detta."
Som det ser ut kan det arta sig flera skarpa lägen under den kommande lönerörelse, där förpostfäktningarna och positioneringarna redan är i full gång.
En av många avgörande frågor blir nivån på de allra lägsta lönerna. De måste förbättras. Det är bra för samhällsekonomin, att de med de allra lägsta lönerna lyfts upp. Då ökar köpkraften och konsumtionen, sätter fart på konjunkturen. Dessutom är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna. Ytterligare steg mot löneutjämning mellan män och kvinnor måste därför tas.
Sverige tillhör de länder i Europa som har minst arbetskonflikter.
Lönebildningen har under det senaste dryga decenniet tagit hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen. Så lär det bli även denna gång.
Från arbetsgivarhåll finns traditionellt en misstänksamhet mot låglönesatsningar. Man hävdar att riktade lönelyft för låglönegrupperna driver upp kostnaderna för hela arbetskraften, och att trösklarna för nytillkommande att komma in i arbetslivet därmed blir allt högre. Med sådana attityder kommer vi aldrig att nå lönerättvisa mellan män och kvinnor.
Inför varje avtalsrörelse är ett återkommande scenario kravet på att löntagarna ska hålla igen och ta sitt samhällsansvar. Däremot sägs aldrig att arbetsgivarparten ska ta sitt samhällsansvar. När de som redan har tar för sig finns det knappast anledning för dem som står längst ner på lönestegen ska hålla igen och nöja sig med ett kommande nollavtal.
Lägg därtill högeralliansens missade arbetslinje, där allt fler ställts i utanförskap med en försämrad a-kassa eller med ett magert försörjningsstöd som de inte kan leva på. Då är det inte märkligt att den samlade fackföreningsrörelsen från LO till Saco kräver reallöneökningar för sina medlemmar.
Om löntagarna inte fogar sig hotar dessutom alltid ett antal faror. Är det inte högre inflation, så är det minskad konkurrenskraft. Det är ingen hejd på de olyckor som kan inträffa om vanliga löntagare skulle få det en aning litet bättre.
Däremot ser vi sällan samma argumentation när det gäller alla de gyllene avtal som delas ut till personer i chefsnivå både inom tillverkningsindustrin som inom offentlig sektor.
Här nöjer man sig sällan med så futtiga löneökningar som en eller två procent. Nej, här gäller inte sällan tvåsiffriga procenttal. Det är ett faktum som självfallet inte undgått det stora löntagarkollektiven.
Vi kan vänta oss en stentuff avtalskamp.