Har SD blivit rumsrena?
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Inledningsvis för Alstadt ett resonemang kring om det är så att SD:s relativa framgångar beror på att samhällets toleransnivå gentemot partiet förändrats, i kombination med den "makeover" som SD:s partiledning eftersträvat för att förändra partiets fasad så man inte uppfattas som främlingsfientliga och rasistiska.
Alstadt menar att detta är fallet. Jimmy Åkesson har förmått att skapa en bild av partiet som gjort det omöjligt för exempelvis TV4 att utestänga dem från att sända politisk reklam. Alstadt skriver: "Klart är att ett parti med levande rötter i nazism/rasism så framgångsrikt assimilerats till svenska politiska normer att de får sända tevereklam under valrörelsen."
Alstadt reflekterar sedan vidare kring den historieförfalskning som hon anser att Sverigedemokraterna ägnar sig åt, och där hon hämtat stöd från Mikael Ekmans och Daniel Pohls bok "Ut ur skuggan". Hon skriver bland annat: "Det kräver förstås historieförfalskning. Partiet kallar exempelvis sitt urhem BSS, Bevara Sverige svenskt, för en "tvärpolitisk lobbyinggrupp" och Per Albin Hansson har annekteras som andlig förfader i egenskap av gårdvar för etnisk svenskhet. Partiet tycks fortfarande skifta i olika nyanser av brunt." Sedan övergår hon till att diskutera hur Sverigedemokraternas väljarkår ser ut. Den bild som framställs är ofta bilden av en råbarkad, lågt utbildad, arbetare som inte riktigt passar in socialt. I boken "Fult folk" skriven av Linnea Nilsson och Emil Schön tonar en annan bild fram.
Det handlar om personer som är oroade över samhällsupplösningen, ofta upprörda över orättvisor i samhället och ser invandringen som en förklaring till detta. Detta behöver inte vara kopplat till någon form av underprivilegering. Teorier om arbetslöshet, låg utbildning och kriminalitet har i internationella undersökningar kring främlingsfientliga partiers väljare inte visat sig hålla som förklaringsgrund.
Det är här det börjar bli riktigt intressant. I Alstadts analys av skillnaderna i förutsättningarna för främlingsfientliga partier kommer hon fram till att den mest avgörande faktorn för framgång för dessa partier står att finna i synen på tolerans kontra solidaritet. Ann Charlott Alstadt lyfter fram två exempel för att klargöra detta. Det rör sig om Danmark och Nederländerna. Två länder som karaktäriserats som extremt toleranta länder. Som motpol till dessa tar hon Sverige som hon menar bygger på solidaritet, i stället för tolerans, som en effekt av arbetarklassens relativt starka politiska styrka.
När de ekonomiska klyftorna växer ökar oron i samhället i alla samhällsklasser, och det som faller först är då toleransen. Solidariteten är i det fallet betydligt mer stabil. Alstadt kommer fram till den slutsatsen att visst har SD blivit betydligt mer rumsrena nu, men att det effektivaste sättet att motverka att "bruna" partier lyckas etablera sig är en levande politisk debatt kring social rättvisa och solidaritet.
Än en gång kan man konstatera att det absolut viktigaste är att se till att valrörelsen blir extremt ideologisk. Jag har sagt det förr, och Ann Charlott Alstadts analys har bara gjort mig mer övertygad.