Han som fick lägga straffen
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Han var inte minst en hängiven fotbollsskildare. Inte för inte hade han själv spelat centerhalv i Röåns IF:s på sin tid vida fruktade lag och den fotboll han helst återkom till var också den som spelats på Idavallen i Tågsjöberg och andra tuviga arenor i division sju Övre Ådalen på femtiotalet.
Ingen av hans många dikter på röåmål har förmodligen nått samma spridning än den om "Lagledarn".
Den som bland andra förre statsministern Thorbjörn Fälldin tagit till sitt hjärta och gärna högläst.
Den som börjar så här: "Lagledar va du, bar väskern å läst’n
å remnåla häri keps’n" och slutar med detta lakoniska konstaterande: "Iblann feck bussförarn spela vänsterytter. Han va int sämst."
En storartad hyllning till gärdsgårdsseriernas fotboll i en tid som för oss nutida betraktare inte kan undgå att få ett nostalgiskt skimmer över sig.
Den lagledare som porträtteras i dikten är heller ingen fritt uppfunnen figur. Han hette Nisse och fanns i verkligheten. Jag har egna minnesbilder av honom, när han kom puttrande på lättviktaren någon timma före avspark.
Något finlir var han inte vän av och den taktik han rekommenderade i trängda lägen kunde inte ha varit mer rättfram: "Spärk’n åt hälvett!" Det var också samme Nisse som retsamt ropade: "Lägg straffen du Nils-Eric, som ha tege student’n"; en uppmaning som med tiden fått vingar och nu kommer till användning även på andra områden än fotbollens. När Nicke låg inlagd på Norrland universitetssjukhus i Umeå i början av sin cancersjukdom fick han i varje fall veta att kirurgerna där brukade uppmana varann just "sy ihop du, du som ha tege student’n" efter avklarad operation.
Och bättre genomslag kan väl ingen författare drömma om. Förutom säkert flera tusen krönikor i Nya Norrland, Tidningen Ångermanland och andra publikationer hann det bli sjutton böcker sammanlagt. Den sista, med titeln "Åtabak", kom så sent som i höstas. Nicke var också estradör, en oppställt-roligöbbe - ståupp-komiker på ångermanländska - som fick publiken på gott humör. Men hans främsta insats är att i inspiratören Birger Normans efterföljd ha gjort sin ångermanländska dialekt litterärt erkänd.
De ofta drastiska poängerna i dikterna ska man heller inte låta sig luras av. Bakom humorn skymtar ett djupare ärende. Vad Nicke Sjödin var ute efter var inte bara språklig revansch, han ville också bidra till en kulturhistorisk upprättelse av hela den klass av skogsarbetare och peralbintorpare han vuxit upp med och fortfarande kände hemhörighet med.
Inte för att det är något fel att vara rolig. Och Nicke var roligare än de flesta. Tokrolig, som det hette på vårt gemensamma barndomsspråk.
Men jag vet att han blev särskilt glad när vi, läsarna, såg även denna andra sida hos honom.