Hamna mellan stolarna
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När kassan inte står får uppehället finns nämligen bara socialhjälpen att tillgå. En del av problemet med de höga sjukskrivningstalen vältras på så sätt över på kommunerna. Samtidigt finns en klar tendens på att antalet sjukskrivna minskar och i hygglig takt. De lägre kostnaderna i sjukförsäkringen har blivit en budgetfördel för regeringen.
Regeringen har i ord och i handling lyft fram ohälsan som en av de viktigaste framtidsfrågorna. Under innevarande mandatperiod har krafttag utlovats för att vända sjukskrivningskurvan nedåt. Regeringen har lovat att sjuktalen ska vara halverade 2008. Ett löfte som till och från mötts med skepsis från den borgerliga oppositionen, men som ligger inom räckhåll.
Det gäller att hitta den formel som gör att människor kan återgå till arbetslivet istället för att stanna i långvarig sjukdom. Något som de flesta är överens om är att vi måste verka för att få arbetsplatser som inte slår ut människor. Av sjukstatistiken framgår med allt tydlighet att det är en övervikt kvinnor som är långtidssjuka. Ofta handlar det om kvinnor i offentlig sektor.
För att få människor i jobb igen krävs förbättrad rehabilitering, och att de anställda får ett större inflytande över sina arbetsplatser. Många prestiger måste brytas ner för att detta ska lyckas.
Mindre konstruktivt är de välkända tankegångar som moderaternas presenterat. Från det hållet handlar det mer om "missbruket av de gemensamma trygghetssystemen" än om konstruktiva förslag som också stödjer dem som är sjuka eller som dras med en långvarig belastningsskada. Undersökningar visar dessutom att fusket är marginellt, där det finns ska det självfallet beivras.
Nu är det knappast så att människor blir utbrända och långtidssjukskrivna för att de tycker det är roligt, men de borgerliga partierna tycks ha en klockarkärlek till de enkla lösningarna magik. Drar kostnaderna iväg för sjukersättningarna ska helst ytterligare en och annan karensdag införas och sjukersättningen sänkas. Simsalabim är problemen lösta.
Det upplevs föga konstruktivt om socialhjälpen tvingas ta över, där sjukförsäkringen inte räcker till. Någon ska alltid betala och ingen är betjänt av ett nollsummespel. Den enskilde känner större utsatthet av att bli beroende av socialbidrag än till den sjukpenning som de anser sig berättigade till. Ofta finns dessutom läkarintyg som bekräftar den ohälsa man har, men även då kan kassan sätta upp kalla handen. Det krävs en översyn, så att inte för många människor ramlar mellan stolarna.