Hamas får inte isoleras
VISUM. Det var helt riktigt av UD att ge visum till Hamas-regeringens flyktingminister Atef Adwan. Utan dialog kan det aldrig bli fred i Mellanöstern. Utesluter demokratiska stater i väst en demokratiskt vald regering i Palestina från all gemenskap fördjupar det bara den kris som redan milsvidd mellan palestinier och israeler.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Märkligare är då att Frankrike så starkt reagerar mot att Sveriges initiativ. Utrikesdepartementets generalkonsul i Jerusalem, Nils Eliasson, anses som en mycket omdömesgill diplomat. När han säger att han informerat övriga EU-länder enligt regelverket så har han också gjort det.
I dag stämplas Hamas som en terroristorganisation, men det betyder inte att varje medlem i denna organisation är terrorist. Även Yassir Arafat och PLO sågs som en terroristorganisation som ingen fick samarbeta eller förhandla med.
Uppståndelsen blev därför enorm när Olof Palme tog initiativet till ett möte med Arafat. Nu kommer en minister på lägre nivå, som inte får träffa Göran Persson, utan som endast ska delta i en konferens i Malmö. På så sätt legitimerar inte Sverige terrorism.
I Mellanöstern finns alltid våldet närvarande. Oskyldiga människor dödas och lemlästas i både Israel och i de palestinska områdena. Vardagen är osäker. Lägg därtill att omkring 400 000 israeler har flyttat in till de områden som Israel ockuperade 1967. Något som bryter mot internationell rätt. En ockupation som förtrycker.
Upprörande är hur världssamfundet vänt ryggen till den demokratiskt valda regeringen i Palestina. Om ett svagt hopp om konstruktiva lösningar skulle skönjas skjuts de snabbt i sank av israeliska attackhelikoptrar eller av Hamas och Islamiska jihads självmordsattacker.
Därefter initierar Israel målmedvetet kollektiva straffexpeditioner som drabbar den palestinska civila befolkningen hårt. Bitterheten ökar liksom förhoppningarna om en framtida fred och ett slut på den israeliska ockupationen. Så ges våldet och oförsonligheten nytt bränsle.
När Ariel Sharon drabbades av sitt slaganfall inträdde ett politiskt vakuum i Israel. Ehud Olmert trädde in som tillförordnad premiärminister i avvaktan på valet som skedde i mars, som det av Sharon bildade Kadima-partiet vann om än med en svag övervikt. Tidigare hade Hamas vunnit det palestinska valet. Den politiska kartan i hela området har därför förändrats under bara några månader.
Valet i Palestina blev en uppgörelse mellan Mahmoud Abbas Fatahparti och islamistiska Hamas, där Hamas överraskande fick egen majoritet. USA och EU har stämplat Hamas som en terroristorganisation. Hamas har också under senare år angripit både civila och militära mål i Israel med självmordsbombare. Därför är det nästan en omöjlighet för Israel, och då även för USA, att sätta sig att förhandla med en organisation, som det heter, har "blod på händerna".
Trots allt är det svårt att bortse från Hamas roll i en fortsatt fredsprocess. Hamas vid regeringsmakten har hittills bara ändrat något tonläge. De aggressiva utspelen är färre.
Däremot finns få antydningar till att Hamas uttryckligen erkänner Israels rätt att existera. Låser man alla dörrar, isolerar man Hamas fördjupas bara konflikten.
De palestinsk-israeliska relationerna befinner sig just nu på en bottennivå. Båda sidor bär självfallet skuld för händelseutvecklingen, men det är otvetydigt att Israel, som den överlägset starkaste parten, måste inse att förhandlingar är den enda vägen för att uppnå verklig fred och trygghet.