I bland är det ingen hejd på all den optimism som just nu omsusar den svenska ekonomin. Tillväxttakten är god, arbetslösheten sjunker, Inflationen är ett minne blott. Statens finanser är mer en goda, heter det.
Samtidigt vet vi att det som synens gott snabbt kan förvandlas till sin motsats. Det finns sprickor i den nyputsade fasaden. Hur man än räknar är arbetslösheten alldeles för hög liksom invandringen. Dagligen får vi nu i media läsa om och höra om misslyckanden i mottagandet.
Skrapar man vidare på den glättiga ytan finner vi att minst 900 000 hushåll är beroende av försörjningsstöd för att klara vardagen. En del av förklaringen till detta är arbetslösheten, men det finns även andra orsaker.
Allt fler som uppbär försörjningsstöd är invandrare, som inte ens fått chansen på den svenska arbetsmarknaden. Det är bara att konstatera att beredskapen för att klara massinvandringen varit låg och att den samordning som borde finnas i många stycken saknats.
Lägg därtill att en tredjedel av landets ensamstående kvinnor är beroende av försörjningsstöd liksom var femte ungdom mellan 20 och 24 år.
Maskorna i välfärdsnätet har vidgats. Alltför många faller igenom. Mot detta borde vi ha nolltolerans, men politiken tycks ha lämnat in när påfrestningarna blivit allt större. Håglöshet och käbbel dominerar just nu det svenska politiska livet.
Det är utifrån den verkligheten vi måste värna om trygghet i välfärden.
Vi måste till exempel få en sjukvård som fungerar, där personalen kan känna trygghet i sitt arbete och där patienter får den vård de behöver i tid och utan stress.
Eller att människor som i dag har det svårt att klara sig utan försörjningsstöd (det som förut hette socialbidrag) ges andra lösningar för att klara ekonomin.
Detta får aldrig hindra oss för att ta ansvar för andra och öppna våra hjärtan för att citera en före detta moderatledare och statsminister.
Integration måste konkret och alltid arbeta för att invandrare får en chans och möjlighet i vårt samhälle. Då räcker det inte med de enkla verbala visioner vi hittills fått ta del av från politiken. De försvann förhoppningsvis snabbt och för alltid när den nuvarande krisen kom.
Den eventuella beredskap som fanns visade sig helt meningslös när 160 000 invandrare knackade på dörren. Men vi har alla ett ansvar. Det går knappast att skicka alla tillbaka till krig och förföljelse. En sanning vi måste ta till oss och jobba med.
Samtidigt ser vi allt fler tecken på att Europa och EU anstränger sig för att stänga alla dörrar istället för att hitta de gemensamma lösningar som både på kort som lång sikt är nödvändiga för att hitta rätt i flyktingfrågan.
De människor som flytt från förföljelse och fattigdom, och som inte sällan genom omänskliga uppoffringar kommit till Europa, lär inte ge upp i första taget. De söker nya liv. Frågan är om vi fortfarande är beredda att ta emot dem.