Partiets fortsatta representation i riksdagen balanserar, om än inte för första gången, därför på en mycket skör tråd
Det ska sägas att Kristdemokraterna ofta varit uträknade inför att val, men har haft en märklig förmåga att alltid lyckats hålla sig fast i riksdagen. Denna gång är pressen extra tuff. Det är föga troligt att moderata väljare i sluttampen skulle ge KD kredit med stödröster.
Nu har inte Moderaterna inte heller rosat den politiska marknaden under det senaste året och behöver säkert alla röster de kan få.
Att förstatliga sjukvården och fler vårdplatser är ett krav från Göran Hägglund, men det är mest är tomt prat. Det är landstingen som styr sjukvården, inte landets socialminister.
Han kan tycka och lägga fast riktlinjer eller förändra lagstiftningen, men några initiativ på den vägen är inte synliga. Under hans åtta år som socialminister har inte mycket hänt mer än att antalet vårdplatser blivit allt färre.
Eftersom Kristdemokraterna alltid ställt sig bakom moderaternas ekonomiska politik, än tydligare nu i den gemensamma alliansen, blir det naturligtvis svårt för partiet att i det långa loppet trovärdigt hävda omtanken om de svaga och utsatta i samhället.
Frågan man ställer är vad Kristdemokraterna egentligen vill nå med sin otydliga politik? Finns det fortfarande någon vinnande fråga med bärkraft som inte redan är kapad av Moderaterna? Allt fler tvivlar på det.
För KD har det tidigare funnits en märklig vana att räkna rätt på de sista decimalerna under valnatten för att hamna på den rätta sidan om fyraprocentsspärren. Med lämpor och tur har det gått, men frågan är om det fungerar ännu en gång?
När Kristdemokraterna bildades var tanken att partiet skulle stå vid sidan av blockpolitiken och vara öppna för alla samarbetsformer. Med tiden har partiet fastnat i nuvarande sin roll, men också som ett parti med lindansarförmåga.
Politik måste handla om framtiden. Om hur visionerna ser ut. Om hur man vill möta samhällsproblemen Under den tid som Kristdemokraterna haft hand om socialpolitiken har vi fått ett nytt fattigsverige.
Välfärden har kommit på efterkälken. Verkligheten är den att Kristdemokraterna befinner sig i sin djupaste kris någonsin. Så Göran Hägglund har minst sagt ett tufft jobb framför sig under de närmaste veckorna fram till valet. Någon ljusning är svår att se, men under har skett förr.
Politik handlar om framtiden. Om hur visionerna ser ut. Om hur man vill möta samhällsproblemen.
Stefan Löfven och Socialdemokraterna har alla förutsättningar att formulera den politik som ger oss tillbaka en framtidstro för alla.
Inte bara för de som trängtar efter lägre skatter med större orättvisor och därmed en allt mer cynisk framtid.
Det kluvna Sverige har väckt rädsla och oro, inte trygghet och frihet.
En politik som KD anammat utan protester och omsorg om de människor som dagligen drabbas.