KD pekar allt mer nedåt. Partiets fortsatta representation i riksdagen balanserar sedan länge på en mycket skör tråd, en tråd som kan brista vid nästa val. Det är inte heller någon hemlighet att en betydande andel av kristdemokraternas väljarbas är hemmahörande i Livets Ord eller i Pingströrelsen. Inget ont om detta, men väljarbasen kan knappast anses som representativ för svenska folkets livsstil och värderingar.
Göran Hägglund har dessutom inte kunnat övertyga väljarna om det förträffliga i sitt partis budskap. Lägg därtill de inre konvulsionerna där Hägglund utmanas av partiveteranen Mats Odell. Ett avgörande kommer vid partiets extra riksting den 28 januari i Västerås. Sannolikt heter utgången av denna batalj Göran Hägglund, men innan dess blir det splittring och efteråt en lång process för att läka alla sår. Det är första gången som en sittande KD-ledare utmanas om partiledaposten. Inget gott omen. Så Göran Hägglund har minst sagt ett tufft jobb framför sig.
Verkligheten är också sådan att både han och hans Kristdemokrater sedan länge haft svårt att hävda sig i högeralliansen. Ett sceniaro som förstås inte blir bättre av den maktstrid om partiledaposten just som nu pågår och inför öppen ridå. Den tar all kraft från möjligheterna att vända det nu så dystra läget för KD. Hur än utfallet blir för Göran Hägglund under den extra partikongressen så skadas partiet och Hägglund.
Nu är Göran Hägglund tydligen född optimist. Det är en bra tillgång, men optimismen måste också fyllas med politiskt innehåll, ett innehåll som visar att Kristdemokraterna även i fortsättningen är värda sina platser i Sveriges riksdag. Då kan tid och kraft inte ödslas på inre stridigheter med alla dess följder.
Kritiken mot KD:s politik i allmänhet och på Göran Hägglunds sätt att leda sitt parti kommer från många håll, inte bara från politiska motståndare. Hägglund har ruskat av sig kritiken och fortsatt som inget hänt. Därför detta lindanseri kring fyraprocentsspärren. En partiledare måste vara inlyssnande. Kanske till och med se över blockgränserna och inte isolera sig i den borgerliga fyrpartikoalitionen, men några sådana öppningar finns självfallet inte. Allra minst nu när en inre kraftmätning pågår
När Kristdemokraterna bildades var meningen att man skulle stå vid sidan av blockpolitiken och vara öppna för alla samarbetsformer. Med tiden har partiet fastnat i nuvarande sin roll som stödparti åt moderaterna, men också som ett parti med lindansarförmåga. Det är kanska slut med det nu. Alla opinionsmätningar visar att det är moderaterna som är ensam vinnare i alliansregeringen. Det är Reinfeldt som lockar väljarna medan småpartierna i alliansen har allt svårare att hävda sig. Kristdemokraterna allra sämst.