Guldkantat för bankchefer trots kris
TORRSKODDA. Även om vi befinner oss i en finanskris som av många jämförs med den som våra förfäder upplevde efter börskraschen 1929 finns det människor som skor sig på våra gemensamma besparingar. Om dessa nu över huvudtaget finns kvar.
Foto: Bertil Ericson
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Samtidigt visar det sig att bankledningarna sitter på guldkantade pensionsavtal. En Nordea-direktör som inte klarade jobbet utan fick kicken efter ett drygt ett år tilldelades en pension på 150 miljoner kronor.
Nu är inte denne bankdirektör ensam om sina förmåner. Handelsbankens tidigare vd Arne Mårtensson, som slutade jobbet när han fyllde 50 år, får en pension som är värd 170 miljoner kronor. Just nu seglar han jorden runt i god komfort. Om någon kan han känna sig trygg i bankens värme.
Nordeas nuvarande styrelseordförande, och förre vd Hans Dahlborg, har ett pensionsavtal som ger honom mer än 125 miljoner kronor.
Samtidigt som han som styrelseordförande lyfter drygt två miljoner i årsersättning. Som pensionär tjänar han mer än som före detta vd. Märkligt.
Om man slår ihop vad alla nuvarande och före detta storbanksdirektörer får i sina pensionsavtal närmar sig summan snabbt en miljard kronor (!). Sanslöst. Allt medan vi har en högerregering som låter arbetslösa klara sig på en a-kassa om högst 680 kronor om dagen, eller efter skatt knappt 11 000 kronor i månaden.
Visst lever vi i ett märkligt samhälle, där de som redan har osannolikt höga inkomster snor åt sig mer och mer medan samma personer säger att de som jobbar på golvet, och skapar det mervärde de så flott utnyttjar måste hålla igen både på lönekrav och eventuella pensionsförmåner.
Förutom mänsklig svaghet i form av girighet så finns det förklaringar till att det gått som det gått. Det ansiktslösa kapitalets framväxt under de senaste decennierna är en väsentlig orsak till de höga direktörslönerna och det komplicerade bonussystem som olika företagsledningar lägger ner så stor tankemöda på att genomdriva.
Den gemensamma nämnaren för mycket av det som sker är svaga ägare som inte orkar eller vill sätta ner foten. Alla är ju med i gänget. Både Reinfeldt och hans kompisar som skapat utrymmet för vad vi nu upplever.
Det institutionella ägandet har vuxit på direktägandets bekostnad. Därmed har en viktig kontroll gått förlorad. Ansvaret har förskjutits från styrelserummen till företagsledningarna, som berikar sig själva. Allt medan en högerregering, som den vi nu har, applåderar.
Vad säger då ansvarig minister? Mats Odell, kd, finansmarknadsminister, låter meddela att han förstår att det kan sticka i ögonen på folk att bankerna betalar sina före detta och nuvarande chefer generösa pensioner och andra förmåner, men han framhåller samtidigt att det inte är aktuellt att förhandla om redan skrivna avtal. De är alltså värda sina miljoner medan långtidssjukskrivna eller arbetslösa ska stå med mössan i hand, och i sämsta fall jagas för att ha fått en tia mer än vad den redan tunna försäkringen ger i handen.
Det var en enkel sak för högeralliansen att med några pennstreck försämra a-kassan. Nu när vi står inför en arbetslöshetskris av sällan skådad omfattning riskerar människor förlora allt vad de byggt upp i form av trygghet. Många kommer att få det svårt att klara sig på en begränsad a-kasseersättning.
Allt medan bankdirektörerna sitter med sina feta avtal som icke får röras.
Det är klart att folk är förbannade.