I ett radioprogram berättades om hur långt den fjärrstyrda robottekniken kommit i gruvnäringen. På sikt inte skulle behövas några gruvarbetare av klassiskt snitt. Det mesta skulle kunna styras från till exempel Partille.
För kommuner som ser gruvboomen som räddning för framtiden kan den högteknologiska utvecklingen te sig både hotfull och hoppingivande. Vass teknik i all ära – men blir den för vass hotas jobb och levnadsmöjligheter i den för Norrbotten så viktiga industrin. Men självklart kan fjärrstyrningen ske i Norrbotten, precis som sker redan i dag i till exempel Kirunagruvan där delar av lastningen under jord sker med hjälp av datorer och joysticks.
Gruvdrift utan gruvarbetare är ett scenario som dock inte är dagsaktuellt. Men gruvteknologin bidrar till driva fram andra intressanta utvecklingar. En sådan är jämställdhet. Gruvnäring är ett exempel på en närmast totalt könssegregerad bransch, där det rådet drygt 95 procents mansdominans. Men exempelvis LKAB har som mål att 25 procent av de anställda på alla nivåer ska vara kvinnor år 2020. Och genusforskaren Eira Andersson vid Luleå tekniska universitet har nyligen fått anslag för att undersöka hur jämställdheten ser ut i den nordiska gruvnäringen och hur den kan förbättras.
Ökat fokus på säkerhet har medfört teknikutveckling. Per definition leder inte det till större jämställdhet – men parallellt med teknisk utveckling arbetar gruvnäringen också med att tvätta bort machostämpeln från själva jobbet. Traditionellt sett är yrket förknippat med mod, risktagande, självkontroll och fysisk styrka, egenskaper som historiskt kopplats ihop med manlighet. Samtidigt finns en yrkesidentitet och en yrkesstolthet länkade till jobbet som i sin tur bidrar till en yrkes- och arbetsplatskultur som är manskodad vilket utestängt kvinnor.
Eira Anderssons avhandling Malmens manliga mysterium från 2012 visar att stereotypen gruvarbetare visserligen lever kvar men på väg att fasas ut. Stereotypen – idealet – hålls ännu högt men verklighetens manliga gruvarbetare vill även ha jämställdhet, till exempel för att deras döttrar ska ha möjlighet att få arbete i gruvan. Och många har varit pappalediga. Gruvarbetet handlar såväl om kön som om klass och är en arbetets praktik där den fysiskt starka kroppen spelar en central roll. Det kommer bland annat till uttryck när gruvarbetaren behöver be om hjälp – vilket anses som ett tecken på svaghet som inte passar in i idén om den välfungerande kroppen.
Ett sätt att upprätthålla traditionell maskulinitet är att tillskriva kvinnor en lika traditionell femininitet. Så sker också, visar Andersson. De kvinnor som arbetar i gruvnäringen får stå för svaghet och kvinnlighet. Minoriteten får anpassa sig till majoritetens normer. Och än så länge, menar Eira Andersson, tycks det viktigt att upprätthålla traditionella könsnormer i gruvan, även om det också sker en omförhandling av dem.
Gruvföretagen vill ha en modern image. En gubbig eller grabbig arbetsstyrka eller arbetsplatskultur ger ett förlegat intryck och lockar inte arbetskraft till en expanderande bransch. Det är inte första gången kvinnor får stå som symbol för modernitet, för det nya och annorlunda. Ofta är sådana förväntningar orealistiska mot bakgrund av resonemanget ovan; kvinnor tillskrivs traditionell femininitet, de förväntas bete sig utifrån en maskulin förväntan om kvinnlighet. Och den är inte modern.
På ett plan kan högteknologi sudda ut den strikta könskodningen. Rent kroppsligt kan vem som helt sköta teknologin, det hänger framförallt på hög teknisk kompetens. Då hamnar vi i en annan del av samhället: utbildning, som också den dras med mönster av könssegregering. Sådan är den gradvisa jämställdhetsrevolutionen, lager för lager måste könsmönster brytas.