LEDARE: Gravtal över gruva

Klockan tolv i dag faller den 86 meter höga gruvlaven i Laisvall. 268 kilo dynamit ska få Laisdalens industriella landmärke att mosas ned till grus och förvridna armeringsjärn. I laven lyftes malmen upp från underjorden och fördelades ut i fickor. Den var ett riktmärke för älgjägare, bärplockare och skoterförare när de tappat orienteringen, en identitet för gruvsamhället Laisvall försvinner. Kyrkan mitt i byn? Nej, här finns en lave, ett torn. Någon kyrka byggdes aldrig. När kyrkofullmäktige undrade om inte fackföreningen ville ha ett kapell, så svarade de att de föredrog lekplatser och en hobbylokal. Men visst blev det till sist ett kapell, trettiofem år efter gruvsamhällets start.

Blygruvan startade 1943, driften pågick till 2001. Återställningsarbetet har tagit fem år. I det väglösa landskapet intill Laisälven hade Boliden Gruvaktiebolag funnit brytvärda halter av bly, zink och silver under 1930-talet. När andra världskriget bröt ut blev malmfyndigheten åtråvärd. En stilla dalgång med renskötsel och fjällhemman genljöds av borraggregat och salvor.

"Det var som att komma till New York", beskriver Kjell Johansson i byn Adolfström sin upplevelse av laven när han som barn första gången såg den.

Gruvan i Laisvall gav arbete, den förde samman människor från ett tiotal länder och gav min hemkommun Arjeplog skattekronor när utflyttningen på 1960-talet var som störst. Laisvall hade som mest tusen invånare, en ung befolkning med fruktade hockeylag, skidåkare, bridgespelare. Danserna på Folkets hus fick festsugna att mitt i smällkalla vintern köra tiotals mil.

Men i gruvans trygga inkomst fanns också helvetet; unga liv som rycktes bort i stenras. Förslitningsskador. Kvinnorna hade svårt hitta en plats i det mansdominerade samhället, och när och om de fann den platsen var det på arenor som traditionellt var förbehållna männen.

Länge brydde jag mig inte om gruvan. Jag var född och uppväxt i Arjeplog, blott 38 kilometer bort, men mentalt tusentals kilometer.

Gruvarbetet skrämde. Det tog mig tjugofem år av journalistiskt arbete i olika länder för att förstå - höra! - att så många som tre av mina egna farbröder arbetat i gruvan. En av dem fick 1951 den fruktade sjukdomen silikos, stendammslunga.

När han vände sig till företagsläkaren fick han beskedet att han skulle ut i friska luften: "Gå tillbaka till skogen!".

Inget skadestånd.

Han överlevde.

Andra dog en kvalfylld meningslös död; hur man skulle bekämpa silikos var ironiskt nog en redan förvärvad kunskap. Med tiden, efter de första Klondyke-åren, blev dock blygruvan i Laisvall en av världens mest säkra.

I dag blickar Norrbotten potent framåt. Biltestindustrin har byggt fast sig i stora anläggningar, malmpriserna skjuter i höjden och gruvbolagen kan - äntligen! - redovisa miljardvinster.

Så lätt är det då att bara glömma.

Ledare: Gravtal över gruva