Vår bild av hur ordning uppkommer är kraftigt präglat av den newtonska tankefiguren, där gravitationen håller allt på plats. Kaffekoppen står just nu på ditt köksbord tack vare denna fantastiska kraft. Och tidningen kom i lådan på grund av ett starkt signalsystem från ett rationellt distributionscentrum. Tanken på gravitationskraft utgår från att vi människor dras till ordning och reda, att vi har ett samhälle med textur därför att det finns ett kraftcentrum som håller allt på plats. Att det ligger i vår natur att inordna oss i ett sammanhang med stark mittpunkt. Och, resonerar vi, ibland uppkommer störningar av den grundläggande ordningsmagnetismen, och ett tillfälligt kaos uppkommer. Som när det blir krig, när det sker folkmord eller många unga män samlas på samma ställe. Det utbryter kaos. Som strax förvandlas till ny ordning, när väl samhälleliga gravitationen tar överhand.
Vi har samma tankefigur i ekonomin. Lord Keynes talar om balans, medan Joseph Schumpeters "skapande destruktion". Hos Keynes är det gravitationen hos budgetsamordnaren som hägrar, hos Schumpeter entreprenören som bringar industriella system i kaos, försätter företag i konkurs, gör folk arbetslösa och sedan - efter att ohyggliga friktionskrafter bränt sönder delar av samhällskroppen - låter en ny ordning uppkomma, mer rationell och produktiv, men till stora kostnader för det gamla systemet. Och strax lurar nya entreprenörer i vassen.
Det naturliga är oordning, inte balans och harmoni. Hur är det då, är det verkligen ordning vi vill ha? Är det ett starkt gravitationscentrum som är idealet? Det naturliga? Mot detta står en annan tolkning av Newton, nämligen att den grundläggande kraften är det kaotiska, anarki och det upplösta tillståndet. Det onaturliga är ordning och reda.
Det vi observerar - gravitationen - är egentligen en motkraft till det "naturliga". Den dominerande strukturen är icke-struktur. I botten för denna tankegång finns teorier om hur energins krafter i universum sakta men säkert finfördelas till att så småningom vara jämnt fördelad över hela världsalltet. Det som kallats för "universums värmedöd".
På samma sätt förhåller det sig med individerna i samhället. De har en inneboende kraft som gör att de söker sig bort från gravitationscentrum. De försöker gnaga av navelsträngen, bryta med släkten, ge sig ut i världen och pröva sina vingar. För att strax landa i en ny ordning, ett nytt sammanhang, med ett nytt gravitationscentrum.
Hur är det då? Min slutsats av denna lilla filosofiska utläggning är att vi måste lära oss förstå att samhället har bägge dessa kännetecken. Vi får ständigt nya gravitationscentra, som med maktens olika redskap bringar ordning, förkunnar längtan efter struktur, men aldrig riktigt klarar av att bemästra samhällets unika partiklar - individerna, människorna, medborgarna - som hela tiden söker bryta sig fri och ställa gammalt på huvudet. Politiska rörelser kan välja att antingen satsa på centrum, makt, ordning, eller ställa sig på partiklarnas sida och bejaka uppbrottet, självständigheten, äventyret och experimentet.
Det är valet mellan konservatism och radikalism, två ytterligheter som i dessa dagar börjar visa allt mer av sina söta nyllen. Dynghetro eller kvartalsqueer. Därmed sagt att jag håller på Björn Ranelid.