Regionaliseringen har blivit en av de mest segslitna frågorna i svensk politik.
Bara ett exempel: I riksdagsprotokollet 14 augusti 2008 – för åtta år sedan – hittar jag en interpellationsdebatt mellan dåvarande S-riksdagsmannen Sven-Erik Österberg och statsrådet Mats Odell (KD).
Österberg hade varit ledamot i statliga ansvarskommittén som ville slå ihop dagens landsting och länsstyrelser till mellan sex och nio regioner.
I interpellationen var Österberg missnöjd med regeringens senfärdighet. Det var ”hög tid att gå till handling”.
Han sa att det visserligen fanns ”en och annan landshövding” som var tveksam till förändringen. Men han konstaterade att hela ”96 eller 97 procent av remissinstanserna” var positiva.
Vidare framhöll Österberg att det pågick ”en ganska yvig debatt på många ställen” och att ”det var viktigt att regeringen sätter ned foten”.
Men åtta år och ett regeringsskifte senare har det inte skett så mycket. Odell och den borgerliga regeringen satte aldrig ned foten.
Nu gör nye civilministern Ardalan Shekarabi (S) ett nytt försök att rensa i den regionala rabatten.
Statliga indelningskommittén, ledd av Barbro Holmberg (S) och Kenneth Johansson (C), föreslår ungefär samma sak som ansvarskomittén för snart ett decennium sedan.
Bland annat vill kommittén att de fyra nordligaste länen och landstingen slås ihop till en gemensam region.
Det finns ekonomiska och effektivitetsmässiga skäl för förändringen.
Dagens organisation spretar – och det är inte gratis att hålla igång fyra landstingsfullmäktige, fyra landshövdingeresidens och åtta olika tjänstemannaorganisationer i norra Sverige.
Men den som petar i dessa gamla strukturer får räkna med motstånd. Många röststarka intressen ser sina positioner hotade.
Det blir helt enkelt färre landshövdingar, politikerarvoden och chefstjänstemän i en ny regional organisation.
Sannolikt förklarar det även Sven-Erik Österbergs totala omsvängning i frågan mellan 2008 och 2016. Numera är han ju landshövding med tillgång till ett fint residens och egen regional maktapparat i Luleå.
Den typen av motstånd – i kombination med att vissa oppositionspolitiker vill ge regeringen en knäpp på näsan – skapar svårigheter för Shekarabi.
Men det finns dess bättre även andra, mer konstruktiva och pragmatiska, krafter i rörelse.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet manar tre centerpartister – Kristina Jonäng, Christer Jonsson och Ewa-May Karlsson – sitt parti att göra upp med regeringen om regionfrågan.
De anser att dagens ”obegripligt byråkratiska processer” missgynnar de minsta regionerna.
”Små län och små regioner dräneras på självstyre samtidigt som de får stå med mössan i hand och vädja till statens godtycke”, skriver C-trion.
Det låter ungefär som Shekarabis argumentation och borde innebära att det finns förutsättningar för en regionreform som backas upp av S, MP och C plus kanske även V och KD.
Det skulle i så fall vara en välgärning för svensk inrikespolitik. Vi kan använda vår tid och energi till vettigare saker än att diskutera den regionala röran i tio år till.