Under måndagen besökte energiminister Ibrahim Baylan (S) Luleå och Norrbotten. Det gjorde han alldeles rätt i.
Få regioner är lika beroende av en väl fungerande energipolitik. Utan elektricitet och rimliga elpriser fungerar inte SSAB, LKAB, pappersbruken i Piteå och Kalix, eller de nya serverhallarna i Luleå och Boden.
Därför är Norrbotten extra känsligt för störningar i energiförsörjningen och politisk osäkerhet. Det slår direkt mot jobb och företagande. Men det är inte bara en regional fråga. Skogs-, stål- och gruvindustrierna är nationella tillgångar som har enorm betydelse för hela den svenska samhällsekonomin.
Tag bara skogsindustrin. Sverige är världens tredje största exportör av papper, massa och sågade trävaror sammanlagt. Det betyder enorma inkomster till hela det svenska folkhushållet. Enbart 2012 uppgick skogsindustrins exportnetto till 129 miljarder kronor.
Utan exportinkomsterna från de energikrävande basindustrierna skulle Sverige således vara ett fattigare land. Jobb och företag skulle slås ut.
Därför är det arbete som nu pågår i den parlamentariska energikommissionen av central betydelse inte bara för Norrbotten utan hela landet. Den elintensiva industrin måste ha pålitlig kraft alla 8670 timmar om året, annars packar den ihop – och det innebär i så fall en stor förlust för hela Sverige.
Hittills har Sverige haft en elproduktion (till 83 procent baserad på vattenkraft och kärnkraft) som tjänat landet väl. Det har funnits elektricitet för att hålla igång både industriell verksamhet och datorer, kylskåp, tv-apparater, köksbelysning och allt annat som vi tar som självklart i vår vardag. Men tyvärr har den politiska osäkerheten kring energisystemet vuxit.
Opinionsbildare både till höger och vänster använder gärna energipolitiken – och i synnerhet kärnkraften – som politiskt slagträ. Motsättningarna och skyttegravarna har blivit djupare. Till exempel togs beslutet om den nya kärnkraftslagen 2010 med knappast möjliga marginal i riksdagen, röstsiffrorna 174–172.
Sådana osäkra marginaler noteras givetvis av dem som planerar att göra stora, kostsamma och långsiktiga investeringar – och det är inte till Sveriges fördel.
Av det skälet skulle det nu behövas en smula pragmatism och Saltsjöbadsanda i energipolitiken. Det gagnar Sverige som välfärds- och industrination att det finns långsiktighet och stabilitet i energipolitiken.
Men en bred, blocköverskridande uppgörelse förutsätter att partierna är beredda att rucka på en del invanda positioner. Det gäller även för S.
Regeringsföreträdarna borde ha samma öppna och frimodiga inställning som LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. ”De elöverskott vi har i dag gör att vi kan klara oss utan de fyra äldsta reaktorerna, men det går inte att avveckla sex reaktorer till utan att det får mycket allvarliga konsekvenser för vår konkurrenskraft ”, sa ha nyligen i Dagens Industri.
Vidare anser Thorwaldsson även att regeringen bör hålla dörren öppen för byggandet av nya reaktorer. LO-basen menar att den fjärde generationens kärnkraftsteknik är värd att titta på.
För en del inbitna kärnkraftsmotståndare är det antagligen som att svära i kyrkan. Men den nya tekniken, som kan nyttja även kärnbränsle som i dag betraktas som uttjänt, är något annat än den gamla.
Energikommissionen träffas nästa gång i mars. Till dess ska regeringen ha tagit fram ett PM om kärnkraftens kostnader och utmaningar.
Gott så. Men så småningom kommer det att krävas skarpa politiska förslag. Till exempel lär det bli svårt för Baylan att få med M och L på en uppgörelse om det inte blir en sänkning av den så kallade effektskatten.