Vad har Swedbank och Dramaten gemensamt? Inte så mycket kanske man tänker vid första ögonkastet, men det här är två aktörer som visar upp en bild på den nya korruptionen. Den som skyddar makten, pengarna och de smutsiga intressena. Så nytt är det egentligen inte heller.
När det gäller Dramaten så har chefen Eirik Stubø länge nog kunnat gömma sig bakom att det är konstnärligt försvarbart att ha svin anställda vid hans teater. Det var dokumentären om den döda Josefin Nilsson som fick skådespelerskan Julia Dufvenius att tala ut om sin egen anställning vid Dramaten och om hur hon fick ha personskydd från logen till scenen för att skyddas från motspelare.
Dufvenius vågade göra det för att hon inte hade något att förlora, hennes karriär och ekonomi var tryggad ändå. Hon visste ju att kritiken skulle komma. Den tidigare utbildningsministern Carl Tham (S) skriver i DN att stor konst offras efter en ”mobbkampanj” i media, och att det hela ska vägas mot ”några missnöjda anställda” och ”hysteriskt skvaller”.
Jag tror faktiskt att tiden när man kom undan med den här typen av härskartekniker för förbi. Misshandlade och hotade kvinnor är varken ”missnöjda” eller ”hysteriska”.
Det var inte förrän det var försent som Dramatens styrelse och Stubø kallade till stormöte och erkände att nått stod fel till med arbetsmiljön centrerad kring manliga genier. Kanske inte ens då, man verkar inte ha agerat frivilligt. Nu återstår det för Dramaten att skapa en sund, trygg och transparent arbetsmiljö vilket i sin tur kommer leda till ny konst i världsklass, där behöver nog in Carl Tham oroa sig.
När det gäller Swedbank håller deras fasad på att krackelera. De har ljugit om sina förehavanden i Baltikum. Birgitte Bonnesen fick nyligen sparken som vd. Hennes tidigare chefskap för den baltiska bankverksamheten har många frågetecken kring sig. Det finns ett hundratal bolag i Baltikum med kopplingar till Mossack Fonseca som gjort transaktioner via Swedbank.
Uppdrag gransknings journalister behövde inte jobba speciellt hårt för att ta fram kunder till Swedbank som kunde kopplas till advokatbyrån Mossack Fonseca som sysslat med penningtvätt och därmed Panama-läckan.
På en direkt fråga från New Yorks finansmyndighet så undanhålls denna information och Bonnesen har svarat på följdfrågor i stil med: ”Jag har väldigt svårt att bemöta din fråga. Jag håller det för oerhört osannolikt att vi skulle ha mörkat som du säger. Men den detaljen kan jag inte gå in på.”
Vad är det Bonnesen inte vill eller får säga? Hon beviljas inte ansvarsfrihet från stämman, men frågan är vad som kommer bli konsekvenserna? Att som bank undanhålla stater sina skattepengar borde verkligen vara ett grövre brott än vad det är. Att skydda sin egen verksamhet med svepskäl borde inte vara möjligt.
Ett sätt att mäta korruption är att be människor uppskatta hur korrupt ett samhälle är. Det gör till exempel Transparency Internationals i sitt årliga korruptionsindex. Förra året sjönk Sverige fyra punkter (indexet mäts mellan 0–100) efter ett år av bland annat myndighetsskandaler. I år har vi återigen klättrat uppåt och ligger i toppskiktet internationellt men kritiken som riktas mot oss är verkligen allvarlig.
I Sverige är man naiva, menar de. Säkerligen uppskattar vi vår korruption till lägre än vad den är på grund av vår starka tillit. Ulla Andrén, ordförande för Transparency International Sverige, har återkommande varnat för att inte ta korruptionen på allvar. Ett av de största problemen har vi när det gäller offentliga upphandlingar, menar Andrén.
Men var är raseriet? Ingenstans, visar det sig. Enligt en enkät som Transparency International gjorde inför valet saknar riksdagsledamöterna intresse helt. Politikerna blundar för svinn och misshushållning med resurser, på samma sätt som Dramaten blundat för sexism och våld och Swedbank för penningtvätt.