Glöm inte våra gamla

Piteå2009-03-12 06:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När ekonomin i kommuner och landsting i finanskrisens spår blivit kärvare letar man förstås efter besparingar. Sjuk-och äldrevård kan komma att drabbas liksom skolan. Det finns anledning för regeringen att nogsamt följa utvecklingen och förhoppningsvis i vårbudgeten skapa ekonomiskt utrymme at stödja kommunsektorn för att klara de åtaganden som man enligt lag är skyldiga att klara.
Det som skett de senaste åren är att samtidigt som antalet vårdbehövande äldre ökar har antalet utbildad personal minskat.
Äldrevården riskerar att bli en krisbransch.

Orsakerna till bekymren är inte bara den finanskris vi nu befinner oss i utan kan dels sökas i att de flesta vårdinrättningar har hårt slimmade personalbudgetar, dels i att organisationen av äldrevården ofta är undermålig.
Bara ett enda litet exempel; vid varje vårdinrättning ska det finnas en medicinskt ansvarig sjuksköterska. Inte sällan händer det att denne har ansvaret för mer än ett äldreboende. Då är det nästan omöjligt att lära känna varje patients problem och upptäcka när något håller på att gå fel.

Andelen pensionärer över 80 år är mer än 500 000. Hela 80 procent av dem bor fortfarande hemma och klarar sig själva eller med stöd av hemtjänsten. Oroande är att allt fler vårdkrävande äldre inte får den vård de har behov av. Allt fler kommuner kan inte erbjuda platser i olika former av äldreboende. Inte minst för många anhöriga.
Samtidigt visar siffror från socialstyrelsen att allt färre av våra gamla får hjälp av samhället. Istället är det vårdbolag som tar över ett större ansvar för vården och omsorgen om våra gamla.
Vårdföretagen drar ofta ned på personal med följd att de människor som ska vårdas vanvårdas. Myndighetstillsynen är dessutom otillfredsställande.

Dessutom är det så, enligt undersökningar, att de pensionärer som har kommunal äldreomsorg i genomsnitt har avsevärt lägre ekonomisk standard än de som inte har äldreomsorg. Det handlar alltså som den grupp som arbetat och slitit inom industri och låglöneyrken som på ålderns höst drabbas extra hårt av vissa kommuners godtycke.
Dessutom är hög tid för politikerna att lyssna på sina anställda. De har insikterna och kunskaperna om vad som krävs för att vården ska fungera. Brist på förståelse och medkänsla från de politiska räknenissarnas sida spär på missnöjet och skapar i sin tur stress och vantrivsel.
Allt hamnar i en ond cirkel. Personal inom vård och omsorg hart lojalt ställt upp på långtgående rationaliseringar. Men det finns en gräns; den dag då vården och vårdtagarna kommer i kläm. I kristider ökar dessutom riskerna för personalinskränkningar

Därför är det så bra att det finns människor som vågar säga ifrån och ifrågasätta. Vi blir alla äldre och kommer att ha behov av någon form av vård. Äldrevården måste prioriteras. Inte minst i dessa tider, då den ekonomiska krisen gör att kommuner och landsting ser om sina budgetar, men detta får inte drabba de svagaste i samhället.