Men allt var inte bra. Det var dåligt ställt med jämställdheten i de egna leden.
I Olof Palmes regering efter valet 1982 fanns bara fyra kvinnor – Anita Gradin, Gertrud Sigurdsen, Lena Hjelm-Wallén och Birgitta Dahl. 15 av totalt 19 statsråden var män.
På den tiden var det inte tal om jämställdhet i politiska och fackliga styrelser. Då fanns det få kvinnor på tunga poster i arbetarrörelsen.
Men det har skett framsteg sedan dess. Begreppet varannan-damernas är numera en självklarhet inom socialdemokratin.
Feminismen är en ledstjärna när den S-ledda regeringen talar både inrikes- och utrikespolitik.
Det finns kvinnor på tunga poster. Carin Jämtin är partisekreterare. Magdalena Andersson är chef för Finansdepartementet. Margot Wallström leder UD. Ylva Johansson rattar arbetsmarknadspolitiken. Marita Ulvskog är toppnamn i Europaparlamentet.
Sveriges tre största kommuner leds av kvinnliga S-kommunalråd – Karin Wanngård i Stockholm, Annelie Hulthén i Göteborg och Katrin Stjernfeldt Jammeh i Malmö.
Partiordföranden Stefan Löfven är man, men 2015 är socialdemokratins ansikte i hög grad kvinnligt.
Uppenbarligen är det även något som tilltalar många kvinnliga väljare. Majoriteten av de rödgröna väljarna i valet 2014 var kvinnor, enligt SVT:s stora vallokalsundersökning.
Men samtidigt som vi gläds över kvinnornas frammarsch måste vi diskutera den nya ojämlikhet som är på väg att växa fram.
I Dagens Nyheter (ob lib) 8 september skriver ledarskribenten Amanda Björkman om de unga grabbar som halkar efter.
”En utredning som lämnades till regeringen förra året visar på betydande skillnader mellan flickor och pojkar. På högskoleutbildningarna syns samma tendenser: Till de högstatuslinjer som tidigare dominerades av män antas i dag mest kvinnor”, konstaterar Björkman.
Den som vill kan rycka på axlarna åt utvecklingen, tycka att grabbarna får skylla sig själva och att de bara borde anstränga sig lite mer.
Men det är en situation måste tas på betydligt större allvar än så. Det är inte bara ett problem för enskilda individer, utan ett växande samhällsbekymmer.
Hos dem som hamnar utanför och marginaliseras föds ilska, bitterhet och frustration – ibland rent hat. En del lockas av antidemokratisk och antifeministisk retorik.
Amanda Björkman skriver klokt:
”Målet måste vara ett jämställt samhälle där var och en – oavsett kön – ska få chansen. Och för att uppnå det kommer pojkarna att behöva ägnas mer uppmärksamhet framöver. Det är ovant, men nödvändigt.”
För ett jämlikhetsinriktat parti som Socialdemokraterna är ansvaret extra stort. Partiet måste ha en politik som funkar även för arbetargrabbar på landsbygden och invandrarkillar i storstadsförorterna.
Alla ska med. Så enkelt är det. Det är farligt att så många unga män halkar efter och känner sig utanför.