Globaliseringen och jobben
frihandel. Nyliberalismens segertåg över världen sedan det kalla krigets slut har inneburit att vi fått en allt mer tudelad värld. Genom det ekonomiska samarbetet i Världsbanken och IMF, liksom WTO, skapas en ekonomisk världsordning som alla tvingas anpassa sig till. Fattig som rik.
En av alliansregeringens mest anonyma ministrar Ewa Björling, m, kan konstatera att WTO-mötet i Genéve blev en besvikelse. Efter sju år av förhandlingar blev det inget avtal.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sedan är det självfallet svårt att ena 152 länder, så handelsminister Ewa Björling får ta nya tag.
I den nyliberala ideologin är annars argumentationen enkel; frihandel skapar välstånd. Ju friare människor, idéer och resurser kan röra sig över nationsgränserna, desto större ekonomisk frihet för allt fler människor. Världsekonomins globalisering ska vända fattigdom till välstånd. Naivt? Förvisso.
Enligt Världsbanken lever fortfarande 1,2 miljarder av världens befolkning på mindre än en dollar om dagen. Hela 2,8 miljarder på under två dollar. De fattiga länderna har inte blivit färre under de senaste decenniet. Snarare fler. Globaliseringsförespråkarna bortser gärna från sådana fakta.
Istället tvingas fattiga länder anpassa sig till de stora ekonomiska organisationernas krav. Från IMF och Världsbanken skickas det ut ekonomer som ska bringa det marknadsliberala budskapet vidare. Ställ upp på våra krav, så ska ni också se att allt blir bättre. I grunden sker detta på de rika ländernas uppdrag. Det är USA och EU som sätter dagordningen. För det är bara de allra rikaste länderna som träffas.
Det är deras visdomsord som ska vägleda alla andra.
Även hos oss flyttar delar av svensk tillverkningsindustri till låglöneländer. Allt i ansträngningarna att ständigt pressa kostnaderna för att generera de vinster aktieägarna kräver. Billig arbetskraft går före kompetens och erfarenhet.
Detta är en utveckling som vi även ser i omvärlden. I USA är Kina i dag ett populärt land för att lokalisera tillverkning, liksom i Indien. I Tyskland, Frankrike, Storbritannien och en rad andra viktiga industriländer är tendensen densamma. Företagen satsar på outsourcing, eller som det numer heter offshoring, för att bli än mer konkurrenskraftiga.
I detta perspektiv är de varsel, som hittills i år omfattar 8 000 anställda, inget märkligt utan bara en del i ett större globalt mönster. Det är inte alldeles säkert att en flytt till ett land med låga lönekostnader fungerar
Erfarenhet visar att kostnaderna inte sjunker på sådant sätt som företagen i sina allra luftigaste kalkyler drömt om. Kostnaderna för själva tillverkningen går självfallet ned och sådant syns i reda siffror, men å andra sidan blir transporter, administration, lagerkostnader och annan infrastruktur bra mycket dyrare.
Kortsiktigt kan det alltså vara billigt att flytta sin tillverkning - på längre sikt kan det bli en dyr affär.
Tidigare hänvisades ryggmärgsmässigt från borgerligt håll till det av socialdemokraterna skapade dåliga företagsklimatet. Nu sitter man själva med skägget i brevlådan. Jobblinjen verkar inte längre hållbar. Kedjan har börjat rämna.
Det svenska företagsklimatet är jämförelsevis hyggligt, men som alltid finns det utrymme för förbättringar, men i en internationell jämförelse står sig svensk arbetsmarknadslagstiftning och svensk företagsbeskattning väl i konkurrensen med övriga EU.
Något som det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet lagt grunden till. Viktigt är att alliansregeringen, som hittills, fortsätter på samma hjulspår. Det är bra för Sverige.