Gissningslekar kring ledarvalet
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sedan även Thorsson, som vikarierat under Brantings sjukdom, avlidit bara ett par månader senare, dröjde det till 1928 innan ledarfrågan definitivt var avgjord.
Efter Per Albins plötsliga död 1946 fanns heller ingen given efterträdare. Socialminister Gustav Möller ansåg sig visserligen självklar, men en yngre falang förordade Tage Erlander. I partistyrelsen vann Möller med 10-5, i riksdagsgruppen blev det omvänt 94 röster för Erlander och 72 för Möller.
"Vem f-n är Erlander", undrade sedan minst en tidning. Erlander själv skriver i sina memoarer att han hade en viss förståelse för frågan.
Att samme, då ännu ganska okände, Erlander skulle bli vår längste statsminister kunde ju ingen drömma om. Skiftet från Erlander till Olof Palme 1969 blev sedan en ganska lugn affär, även om det tidvis spekulerades också om andra namn: Eric Holmqvist, Rune Johansson och Gunnar Sträng. Liksom ett tag Krister Wickman.
Desto mer dramatisk blev förstås nästa stafettväxling när Palmes efterträdare i all hast måste utses efter mordet 1986.
En som spelade en viss roll var gamle Torsten Nilsson, före detta både partisekreterare och utrikesminister.
Med egna minnen av slitningarna efter Per Albins död gav han två bestämda råd:" Handla snabbt. Och välj Ingvar Carlsson!"
Och så blev det också. Tre dagar efter skotten på Sveavägen hade partiet en ny ordförande, en vecka senare hade landet också en ny statsminister. Med tanke på chocktillståndet kan det bara kallas imponerande.
Förestående partiledarskifte behöver, tack och lov, inte genomföras under lika traumatiska omständigheter. Men liksom 1996, då Göran Persson till sist steg fram som vinnare, pågår det ett intressant spel som i massmedierna får karaktär av rena gissningslekar.
Vem som vinner är omöjligt att förutse. Från facket har dock hittills ingen partiledare hämtats. Alltså knappast Wanja Lundby-Wedin ... Och efter Per Albin har ingen heller lyckats bli det utan att först ha varit endera skol- eller kulturminister. Det skulle i så fall tala för Margot Wallström.
Tätt följd av Carin Jämtin får Wallström, hur övertygande hon än hittills avböjt, också fortfarande räknas som huvudkandidat. Hon har stor rutin och åtnjuter större folkligt stöd, men båda kan förväntas företräda den mer öppna ledarstil som tiden kräver.
Att försöka göra den ena av dem till mera vänster än den andra är nog däremot mest en ordlek. Vad som är vänster i modern socialdemokratisk tappning är ju ingen lätt fråga att reda ut. Under överskådlig tid kommer politik dessutom att handla om olika grader av marknadsekonomi, inte om vi ska ha socialism eller inte.
Och om både Carin Jämtin och Margot Wallström i dag ser ut att vara mer vänster än Pär Nuder kan det lika gärna vara en synvilla.