Rannsakar jag mig själv, som varje krönikör ibland bör göra, inser jag att det till stor del var utrikespolitiken som gjorde mig till socialdemokrat. Året var 1967. Och både med tanke på hur jag dittills röstat och min illröda politiska omgivning - Ålidhems studentkvarter i Umeå - innebar det på den tiden snarast ett steg åt höger. Men jag var naturligtvis heller inte opåverkad av en uppväxtmiljö där man läste Caleb J Andersons legendariskt klarsynta utrikeskrönikor i Skogsindustriarbetaren och kände en djup tacksamhet för att Per Albin Hanssons försiktiga om än föga heroiska balansgång hade räddat Sverige från att dras in i andra världskriget.
Alltså nästan av födsel stark anhängare av svensk alliansfrihet, samtidigt som jag som internationalist gillade att den blev mer och mer aktiv. Alliansfriheten såg jag Socialdemokraterna som det bästa värnet av. Och den behövde alltså inte, som dess kritiker ibland påstod, innebära utrikespolitisk passivitet och hade inte gjort det heller. Bland annat hade ju Sverige 1959 varit det första västland som i FN tagit ställning för Algeriets självständighet från Frankrike, en ny, radikalare biståndspolitik höll på att ta form och Olof Palmes klarspråk om USA:s krigföring i Vietnam och förtrycket i södra Afrika kunde ju inte annat än glädja den som hade sitt hjärta till vänster.
Så var det då. I dag verkar socialdemokratin till stor del ha tappat greppet om den utrikespolitik den så länge dominerat. Socialdemokrater med internationell lyskraft finns knappt längre, framför allt saknas företrädare med förmåga och mod att hävda självständiga analyser. Därför har svensk utrikespolitik också mest varit en enmansshow för Carl Bildt de senaste åren. I sin tur har detta lett till att alliansfriheten urholkats, Sveriges röst i världen tystnat och när vår militär dessutom krigat i Natoregi i både Afghanistan och Libyen blir vi tyvärr heller inte lika trovärdiga i rollen som medlare och fredsmäklare längre.
På basplanet avtar i samma takt det internationella engagemanget. I ett mig närstående partidistrikt - inte Norrbottens - fanns det av över 40 totalt inte en enda motion till senaste årskongressen som berörde någon internationell fråga. Det här borde oroa många fler än mig. Utrikespolitiken har faktiskt varit en av socialdemokratins bästa grenar under 1900-talet, vilket också personifierats av gestalter som Hjalmar Branting, Olof Palme och Alva Myrdal.
I dag kan man nästan tro att Socialdemokraterna med öppna ögon tänker låta detta stolta arv förskingras. Eller så överlåts det åt partierna och smågrupperna på vänsterkanten att förvalta.
Som grånad internationalist kan man bli modstulen för mindre. När jag nyligen lyssnade till Pierre Schori, mångårig medarbetare till Palme bland annat, ansåg han dock att det finns en annan socialdemokrati "inuti socialdemokratin", en kritisk opinion som slår vakt om alliansfriheten och inte alls är nöjd med de senaste årens låga profil. Jag hoppas verkligen han har rätt. Men då är det nog också hög tid att den opinionen börjar höra av sig.