Motståndet mot vinst är en gammal tradition som sitter lika djupt som att vi är högerhänta eller kisar mot solen. Det har alltid funnits ett motstånd mot "räntor". Och ett djupt liggande behov av att slå ihjäl grannen som har något vi vill komma åt. Det räcker med att se en djurfilm på TV så ser vi vad det handlar om. Nämligen att vi slåss om de matbitar som finns. Fast vi människor är lite mer sofistikerade än hyenor och vargar. Vinster är således en styggelse eftersom det visar att någon annan roffat åt sig lite mer av köttbitarna. Vårt hjärta skriker av avund när vi ser slikt. Men vår hjärna säger oss att det är bra att det finns några jägare i flocken som fäller byte.
Socialdemokratin har därför bestämt sig för att gå medelvägen. Partiet är inte för eller mot vinster. De tycker att bra välfärdsutförare ska kunna plocka hem en slant. Men vinsterna får inte vara "ohemula". Frågan är vad som innebär att vara mot ohemula vinster? Kan den som är emot ohemula vinster handla Stieg Larssons böcker med gott samvete? Eller använda Viagra utan att skämmas för att det ökar det kosmodemoniska läkemedelsföretagets vinster ännu mer?
Poängen med vinster är att det lockar till sig fler jägare. Om en entreprenör kommer på ett bra sätt att tjäna pengar, kommer genast imitatörerna att försöka göra om bragderna. Det är därför schlagerfestivallåtarna nuförtiden låter som dem dåförtiden. De apar efter andras framgångar. Det som lyckats för några kommer att lyckas för andra. Kanske. Men med sakta och säkert sjunkande vinstmarginaler. Visst är det orättvist?
Dessutom är det så jäkligt att de som är först på plats kommit dit därför att några företrädare misslyckats. Det är sällan ett nytt fält öppnas med ett Hole In One. Det krävs att några gör bort sig rejält innan misslyckandets lärdomar sprider sig och gör att efterföljarna kan få in en fullträff. Det är därför politiker (ibland) talar så varmt om riskkapitalister.
Riskkapital finns för att kunna finansiera misslyckanden - som sen kan leda fram till bingovinster. Vill vi ha förnyelse kan vi inte beställa det ungefär som en plankstek, utan vi måste räkna med visst svinn innan steken kommer på bordet. Och inse att de som satsar trots risker också räknar med att ta hem storkovan de gånger de faktiskt lyckas.
Men ingenting säger förstås att vi måste ha en ständig förnyelse av våra industrier, vare sig de ägnar sig åt att producera stål eller välfärd. Vi kan låta allt löpa på gamla lagrar. Så länge det går. Och låta andra hitta vägen framåt. Och sen kan vi jobba i deras industrier, medan våra barn och barnbarn servar dem på deras skidsemestrar i vårt land.
Och slutligen. Om vi är irriterade över att några tar ut stora synbara vinster, för iväg pengarna till ett skatteparadis, där storgubbarna sitter med feta cigarrer och paraplydrinkar, så borde vi också fundera över om det finns andra krafter som också utnyttjar våra surt inbetalade skattepengar? Som utnyttjar oss på ett mindre iögonfallande sätt, genom att år efter år bedriva verksamhet som inte når upp till rimliga mål.
Själv är jag mer upprörda över att skolan inte fungerar än jag är över paraplydrinkssörplande cylinderhattar.