Allt detta kringsnack som numera obligatoriskt ackompanjerar varje tv-sänt större idrottsevenemang, utgår det verkligen från en reell publik efterfrågan?
Finns det ett bevisat behov? Skulle det kanske bli folkstorm om TV4 beslöt sig för att kapa bort åtminstone låt oss säga hälften av rundsnacket kring pågående ishockey-VM?
Såna frågor kan man faktiskt ställa. Särskilt om man är gammal nog att minnas den tid då Lennart Hyland skötte snackande i stort sett själv, möjligen med någon avlösare i pausen, så att han hann få sig en slurk kaffe.
Sen kom förstås Lars-Gunnar Björklund och med honom Rolle Stoltz som förde upp expertkommenterandet till nivåer som Niklas Wikegård aldrig kommer i närheten av:
- Man kan’te stå stilla i hocky. Man måste åka skrissko…
Men det var förstås mycket som var annorlunda förr. Fast ändå inte fullt så annorlunda som somliga försöker få oss att tro.
Även om jag är rätt garvad händer det att jag hoppar till i häpnad över den historielöshet som opåtalat tillåts sprida sig via pladdrande paneler och morgonsoffor.
Som exempelvis när en osnuten krönikör – det går ju tretton på dussinet även av vår sort numera – för ett tag sen kläckte ur sig något om det ”DDR-Sverige” vi levde i innan Jan Stenbeck dök upp som den store Befriaren.
Och detta utan att någon enda tycks märka, än mindre reagera över ett så horribelt påstående.
Att det avslöjar en gapande kunskapslucka om Sverige för 25-30 år sen är i och för sig illa nog, men det är faktiskt också en förolämpning mot dem som levde i det forna DDR, de som verkligen led under ofriheten där.
För dem framstod 1970-talets Sverige snarare som ett frihetens drömland som de säkert gärna hade flyttat till, om de bara tillåtits.
Visst var Sverige präglat av ett långvarigt socialdemokratiskt styre, om än inte så djupgående som många efteråt vill få det till. Och något DDR-light var vi minst av allt och inte bestod dåtidens tv-utbud riktat till våra barn uteslutande av östtysk eller tjeckoslovakisk dockfilm heller.
(Det finns det numera rentav vetenskapligt belagt att det inte gjorde.)
Den här historielösheten och bristen på perspektiv är heller inte så oskyldig som vi kanske tror. Ideologiskt är den besläktad med andra fenomen, som exempelvis när SVT kallas statstelevision.
Alltför många tar aningslöst efter detta språkbruk. Utan att besinna att det knappast är public service-tankens bästa vänner som planterat det i oss.
Den sakliga grunden är naturligtvis minimal. Och om vi ändå av slapphet väljer att benämna våra public service-kanaler statstelevision – vad ska vi då kalla televisionen i Nordkorea? Eller på Kuba?
Vad som definitivt var annorlunda på 1970-talet var däremot tidsandan. Kanske den i efterhand framstår som naiv men onekligen var den mer optimistisk. Vi trodde mer på politiken. Det fanns rentav debattörer och rentav partier som trodde att rådande obalans mellan arbete och kapital gick att ändra på.
Sen dess har den obalansen bara blivit värre. Så en dos 70-talsanda på det området skulle faktiskt vara varmt välkommen.