Går EU mot en ny kris?
budget. Just nu är det inte lätt att heta Tony Blair och inte lätt för Storbritannien att vara ordförandeland i EU. Med lock och pock har man försökt övertyga övriga 24 medlemsländer om en långtidsbudget för Europaunionen men hittills, och i skrivandet stund, misslyckats.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hoppet står förstås till en stor kompromiss, där alla är något missnöjda men ändå något tillfreds. Om en sådan inte kan nås vore det förödande för EU:s trovärdighet. Det gäller att visa både kompromissvilja och handlingskraft. Ovisst om man lyckas. Ni som läser detta nu på lördagen vet sannolikt resultatet.
När budgeten förra gången var uppe för avgörande i sommarmånaden juni fanns en klar majoritet för en överenskommelse, men Storbritannien, Holland och Sverige ställde inte upp. Det veto som Sverige var med och delade på motiverades med att budgeten var för dyr. Det handlade om 1,06 procent av EU:s samlade BNI ( Bruttonationalinkomsten). Sverige och de övriga två nej-sägarna menade att för mycket pengar skulle gå till jordbruksstödet och att det fanns delar av budgeten som inte var anpassad till tidens krav av utveckling och satsning på jobb och tillväxt.
Så allt gick i stå. Storbritannien tog över ordförandeskapet i Europeiska rådet efter Luxemburg och budgetarbetet hamnade på det nya ordförandelandets bord och med Tony Blair som pådrivare. För två veckor sedan kom britterna med ett nytt förslag till budget. Åtstramat.
EU-kommissionen föreslog från början en budget omfattande 994 miljarder euro, vilket motsvarar 1,2 procent av de 25 medlemsländernas bruttonationalinkomst. Detta förslag fick snabbt tummen ner. För snart två veckor sedan lade så Storbritannien fram ett förslag om en budget på 847 miljarder euro motsvarande 1,03 procent av EU:s samlade BNI. Ett förslag som möttes av häftig kritik. Dels för att vara för snålt, dels för att inte tillgodose de nya medlemsländernas behov regionalt utvecklingsstöd.
Till detta kom en irritation hos flera medlemsländer vad gäller den brittiska EU-rabatten. Den brittiska rabatten, som Margaret Thatcher en gång lyckade genomdriva genom att hårt slå sin handväska i förhandlingsbordet, uppgår i dag till 4,5 miljarder euro och stiger under den kommande budgetperioden till 8 miljarder euro. Tony Blair vägrar kategoriskt att släppa rabatten, vilket skapat upprörda känslor eftersom Blair samtidigt vill att EU-budgeten ska slimmas så långt som det är möjligt.
Ingen är glad och ingen är nöjd. I och för sig har Storbritannien inför det pågående toppmötet jämkat sitt första förslag, men ytterst marginellt. Istället för 847 miljarder euro har man plussat på med ytterligare 2 miljarder. Det nya är att Tony Blair med lock och pock försöker köpa ut varje regeringschef. Alla har fått ett litet köttben. Frågan är om det räcker för att skapa den enighet som krävs för att nå en uppgörelse.
De 25 medlemsländerna har alla åkt till Bryssel för att slåss för den egna plånboken. Ingen vill åka hem utan att kunna säga till sina medborgare att det slutfört en framgångsrik förhandling som gett det egna landet nya fördelar. Mot den bakgrunden lär förhandlingsomgången i Bryssel bli en svettig tillställning.
Ett sammanbrott vore förstås i nuvarande läge en katastrof. Efter alla misslyckanden ligger EU:s trovärdighet redan i ett stabilt bottenläge. Detta om något kan pressa fram en överenskommelse.