Först lite utrikespolitik. Veckan som gått blev en dyster historia för tories och premiärminister Theresa May, som trodde sig genom ett nyval kunna förstärka partiets majoritet i parlamentet. Tji fick hon.
Istället för nya parlamentsledamöter förlorade hon den egna majoriteten i underhuset.
Nu hoppas de konservativa, att tillsammans Nordirländska DUP, ändå kunna bilda en majoritet, men därtill ska det förhandlas. Det är upp till parlamentet att avgöra hur det går. Den 19 juni ska det röstas om den nya regeringens program. Spännande dagar väntar. Hur som helst går Storbritannien mot en besvärlig inrikespolitisk framtid.
Då är det något lugnare i Sverige trots en S/Mp regering i minoritet, men en regering som hittills klarat de flesta blindskär och troligtvis kan sitta kvar till kommande val i september 2018.
Splittringen i de borgerliga leden är legio och bevare oss från fler taktiska, ogenomtänkta eller ogenomförbara politiska utspel med moderata förtecken.
Lägg därtill partiledarsriden inom Liberalerna och att Kristdemokraterna sedan länge ligger fast förankrade under fyrasprocentsspärren.
Med tanke på den envetna kritiken av regeringspolitiken, som ett totalt misslyckande, måste det vara besvärande för Moderaterna att all denna kritik inte givit någon som helst utbyte. Idag kan Kinberg Batra bara drömma om de 35 procents stöd som Fredrik Reinfeldt en gång hade.
Nu är det 16 procentsnivån som gäller.
Fram träder ett moderatparti som saknar idéer om framtiden. Det som dominerar det moderata budskapet är många, men ack så innehållslösa och redan utnötta fraser. Ett parti på tomgång som försöket hitta till fram en ny kickstart.
Från borgerligt håll ses Socialdemokraterna som orkeslösa och fyllda av motstridiga besked och missade möjligheter att profilera en ny politik. Högeralliansen har i sin analys missat den egna profilen.
Människor efterfrågar trygghet, riktiga jobb och en utbyggd välfärd.
De flesta vet ändå att när det gäller satsningar på viktiga samhällsområden är samstämmigheten stor inom breda samhällsgrupper i vårt samhälle från vänster till höger; för att kvalitet och rättvisa ska kunna bibehållas är människor också beredda att betala.
I den moderata politiken tycks individualismens och egoismens budskap vara viktigare än solidaritet och rättvisa. Samtidigt vill ett fåtal se en politik som syftar till att vidga de redan växande samhällsklyftorna.
Regeringen har, trots sin minoritetsställning, haft en klok ekonomisk framförhållning. Det går dessutom bra för Sverige. Det finns framtidsopimism, men i dessa omvälvande Trump-tider krävs det ytterst lite för att den bilden ska förändras för ett land som är så beroende av omvärlden som vårt.
Det är framförallt långsiktigheten och uthålligheten i det politiska vägvalen som kommer att premieras av väljarna 2018. Inte kortsiktig dagsländepolitik. Därför behöv fortsättningsvis en vänsterregering och inte minst att den för landet så fördärvliga blockpolitiken kastas på historiens skräphög.