När jag skrev om den statliga filmreformen 1963 och dess betydelse för svensk film fick jag mothugg från Per Gudmundson på Svenska Dagbladets ledarsida.
”Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Greta Garbo utgjorde ett svenskt filmunder långt innan staten hade någon filmpolitik”, menade Gudmundson.
Det äger sin riktighet. Det var inte heller Tage Erlander som skapade Bo Widerberg, Ingemar Bergman och Jan Troell. Däremot vill jag med viss bestämdhet hävda att de och andra filmskapare hade stor glädje av att staten börja backa upp filmen under 1960-talet.
Det hade betydelse att tio procent av biljettintäkterna öronmärktes för svensk filmproduktion. Det innebar att fattiga filmskapare fick helt andra ekonomiska förutsättningar att verka och utveckla sina idéer. Likaså spelade det roll att det byggdes upp ett statligt filminsitut och att det fick en driftig chef i form av Harry Schein. Det blev ett viktigt stöd för alla entreprenörer och eldsjälar i filmens värld.
Men det betyder självklart inte att det kan beskrivas som enbart politikens förtjänst att svensk film fick ett lyft. Som många andra framgångsexempel i den svenska historien (Asea-Vattenfall och Ericson-Televerket, för att nämna två) byggde det på samspelet mellan enskilda och offentliga aktörer – mellan politiken och marknadskrafterna. Privata och offentliga insatser stod inte motsats. Många goda krafter drog åt samma håll och förstod att det fanns både kulturpolitiska och kommersiella värden med att satsa på filmen.
Därför har det även betydelse hur den framtida statliga filmpolitiken nu formas av regering och riksdag. Kulturminister Alice Bah Kuhnkes och den rödgröna regeringens proposition påverkar villkoren för filmproduktionen i hela Sverige. I ”proppen” är ministern tydlig med att resurserna till svensk film bör vara minst lika stora som med det tidigare filmavtalet.
Under 2017 beräknas därför 545 miljoner kronor avsättas för filmpolitiken, därav ska minst 340 miljoner gå till utvecklingen och produktionen av ny film. Det är givetvis viktiga pengar vid sidan av allt det som tillförs via tv-bolag, regionala intressen och andra aktörer på den svenska filmmarknaden.
Betydelsefullt är också propositionens resonemang om att utvecklingen och produktionen av svensk film ska ske kontinuerligt och i olika delar av landet. Det visar att Bah Kuhnke tagit intryck av att kritiken mot att regeringens tidigare filmskrivelser varit alltför huvudstadsorienterade.
Men det räcker inte med fina ord om regionalisering. Det gäller även att pengarna hänger med.
Ett exempel: I dag är det landsting och kommuner i Norrbotten som bär hela finansieringen av Filmpool Nord. Den nationella medfinansieringen är noll kronor!
Med andra ord: Det finns fortfarande massor att göra för att stärka de regionala perspektiven i svensk filmpolitik.
Som Jan Palo och Susann Jonsson, ordförande respektive vd för Filmpool, framhöll vid en pressträff i Luleå under torsdagen framstår inte heller Stockholm som det självklara centrumet för svensk film. Till exempel vore det fullt möjligt att flytta statliga Filminstitutet från Stockholm till någon annan filmintensiv del av landet. Ett sådant initiativ skulle rimma väl med både regeringens regionalpolitiska idéer och den pågående regionaliseringen av film-Sverige.
För att använda kulturministerns egna ord: ”I den svenska filmbranschen spelar regionerna en avgörande roll för produktionen.”
Nu gäller det bara att dessa stolta proklamationer även följs av konkret handling och skarpa åtgärder.