Funderingar från en toscansk horisont
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Här i solen, med göken som kokkar i fjärran och ett optimistiskt fågelkvitter känner jag mig som hemma, och mitt svenska språk flyter in i
datorn i stort sett automatiskt.
Men på bybaren kände jag mig ensam svensk med noll koll på omvärlden, som bestod av trettio babblande italienska herrar (och två yngre damer).
Jag kände mig djupt ointegrerad, eftersom jag begriper ytterst litet av vad som sägs. Här är det jag som är blatte. Men som tur var kunde jag hitta ett litet hörnbord, plocka fram min mobil och börja kommunicera med mina själsfränder hemma i Svedala. Mitt i det italienska surret kunde jag knyta en livlina till min svenska hemhörighet.
Jag har två ben att luta mig mot i den situation jag befinner mig. Antingen kan jag se skillnaderna mellan mig och den italienska kulturen. Deras machostil, genussegregerade tillvaro, förtidspensionerade sedan 1968 när byns gruva lades ner, bundna till sitt hemspråk, utan större ambition att nå utanför den egna horisonten.
Men jag kan också se likheterna. Bybaren liknar Braddans cafe hemma i Norrsundet. Samma gubbs, grova men rena kläder, lite gapigt och muskelspännande med ett par glas vin innanför skjortan. Det finns till och med en nästan identisk kopia av vårt byfyllo här, som om Paldrig söp ihjäl sig utan bara flyttade trettio år fram i tiden.
Precis som italienarna kommer vi kanske om ett halvår att ha två likvärdiga käbblande statsministerkandidater som gör anspråk på att enligt demokratins spelregler ha rätt att styra landet. Vi kan själva välja att hantera kulturella skillnader, antingen genom att peka på olikheterna, eller märka hur lika de är.
De flesta i bybaren har
exempelvis precis som jag mobiltelefon. De använder den för att kommunicera med hemmafronten (mest på temat "är maten klar" verkar det som). De bekräftar sin plats i universum med det digitala nätverket, jag syresätter min svenskhet.
Är det inte så här invandrare reagerar när de kommer till Sverige? Att de precis som jag försöker få det livsnödvändiga i det nya samhället (i mitt fall en kopp kaffe), men att de i övrigt upprätthåller sin gamla invanda livsstil i så hög grad som möjligt?
Detta har jag tänkt filosofera lite över. Men ber att få återkomma. Ty ny verkar det som om det toscanska vårregnet kommer tillbaka.