Friskoleboom till vilken nytta?
SKOLAN. Skolpolitikerna i Piteå kommun säger nej till fler friskolor. En begriplig inställning. Friskolorna kan välja elever och drivas som aktiebolag med vinstutdelning till ägarna. Kommunen betalar för verksamheten, men saknar insyn och måste ta ansvar för barnen om friskolan av en eller annan anledning stängs.
Foto: Ingvar Karmhed 30082
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Intresset för att starta friskolor är störst i storstadsregionerna. Men Norrbotten kommer. Under hösten öppnas sex nya friskolor i Luleå. Friskoleboomen är ett fenomen som uppträder samtida med folkpartisten Jan Björklunds karriär som skolpolitiker. En karriär grundad på framgångsrik försäljning av budskapet att kaos och svaga studieresultat utmärker den svenska skolan. Sveriges Radios granskande journalister avslöjar att den bilden stämmer dåligt med verkligheten.
Under mer än ett decennium har Björklund predikat den svenska skolans förfall. Fortfarande går 80 procent av gymnasieleverna och 90 procent av grundskoleeleverna i kommun och landstingsägda skolor, men den skolpolitiska jordmånen har gett friskolorna växtkraft och fått dem att framstå som frälsningen med nya idéer och nya sätt att undervisa.
Men enligt Birgitta Fredander skiljer sig inte friskolorna mycket från de kommunala- och landstingsägda. Så här säger hon till DN: "Den enda skillnaden är ägarskapet. Annars drivs de efter samma modell som vanliga skolor."
Enda skillnaden är ägarskapet, men den är i och för sig inte liten. Friskolor är ingenting annat än privatägda skolor, vars verksamhet finansieras med skattemedel. Friskolor drivs i regel som aktiebolag, gäller inte Piteå, med vinstutdelning till ägarna. Bolaget har rätt att flytta pengar mellan sina skolor i olika kommuner, säga nej till elever de inte tycker passar in, exempelvis elever med handikapp.
Kommunen betalar friskolans verksamhet från sin skolbudget, men saknar insyn. Däremot är kommunen skyldig att ta hand om eleverna om friskolan stängs.En kommun som på grund av friskolorna kanske varit tvungen att själv stänga skolor och säga upp lärare.
Rapporter om det finns från bland annat Malmö där friskolor lagt ner mitt under sommarlovet, för att de inte gjort vinster.
I Finland, utbildningsministerns drömland, finns knappt några fristående skolor alls. Jämförande undersökningar, däribland OECD:s, visar att finländarna är särskilt duktiga på att praktisera den nordiska modellen "en skola för alla". Sverige är också bra på den modellen, en likvärdig skola. Än så länge och internationellt sett. Jämfört med nordiska länder är Sverige däremot på väg att halka efter, på grund av de många friskolorna.
En likvärdig skola är inte detsamma som att alla barn ska behandlas exakt lika. Ett vanligt påstående från dem som älskar att svänga sig med begreppet "flumskolan". Med en likvärdig skola menas att alla barn ska få samma chans, värderade utifrån deras förutsättningar och den nivå de står på.
Fristående skolor har kommit för att stanna, men ändamålet måste väl ändå vara högre än att privatisera kommunala skolor. Kombinationen vinstdrivande och rätt att välja bort "besvärliga" och "olönsamma" elever som kräver extrainsatser och därmed riskerar att påverka vinsten negativt, framstår som oacceptabel. Kommunerna måste också få mer att säga till om, inte mindre som moderaterna föreslår, när någon vill starta friskola.
Eftersom det är kommunen som betalar och har yttersta ansvaret för alla barns och ungdomars skolgång förefaller det också högst rimligt att de förtroendevalda får insyn i friskolornas ekonomi och verksamhet.
Vilken finansiär skulle nöja sig med att betala utan att få veta hur pengarna används?