Även i fortsättningen ska sjukskrivna få 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Men procent är en sak, kronor en annan. Genom att ändra sättet att beräkna den sjukpenninggrundande inkomsten kommer alla sjukskrivna att få ut mindre pengar efter årsskiftet.
För den som varit sjukskriven ett år blir det riktigt kännbart. Ersättningen dyker till 75 procent av ett redan sänkt belopp.
Regeringen går också in och förbjuder avtalförsäkringar som ger långtidssjuka ett kompletterande ekonomiskt skydd. Ingen ska kunna försäkra sig och få ut mer än de 75 procent regeringen bestämt. Medborgarna får i och för sig försäkra sig hur mycket de vill, det kan inte regeringen förbjuda, men tanken är att utbetalningen från det allmänna sänks i motsvarande grad. För den långtidssjuke handlar det om en eller flera tusenlappar mindre i utbetalning per månad.
En konfiskation av pengar som löntagarna förhandlat sig till. Nordens fackliga samorganisation har protesterat och uppmanat svenska regeringen att dra tillbaka förslaget.
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark-Pehrsson försvarar åtgärden med rättviseskäl. Ingen ska kunna få mer än den andre. Häpnadsväckande uttalande från företrädaren för ett parti som sjunger den fria marknadens lov.
Att medborgare köper sig försäkringar som lotsar dem förbi kön till sjukvården har samma parti ingenting emot.
Regeringens allvarligaste ingrepp i sjukförsäkringen är ändå den bortre gränsen. Den som är sjuk ska givetvis hjälpas tillbaka till arbetslivet. Det är viktigt. Men återgången ska bygga på rehabilitering, vara human och rimlig.
Det förslag regeringen lagt är orimligt. Efter tre månader ska den sjukskrivne prövas för andra jobb på sin arbetsplats, efter sex månader ska hon eller han testas mot hela arbetsmarknaden och vara bredd att ta jobb var helst i landet.
Förslaget är ett sätt att urholka lagen om anställningsskydd, LAS, och det är också den del i regeringens nya sjukförsäkring som Inger Efraimsson är mest kritisk till.
Hon konstaterar att den som inte lyckats bli frisk efter sex månader kan tvingas säga upp sin anställning för att söka annat jobb. Efter tolv månader är det bara mycket svårt sjuka som får fortsätta att vara sjukskrivna och efter arton månader är det definitivt stopp.
Ett eller ett och halvt år är en kort tid för rehabilitering för den som råkat ut för olyckshändelse eller blivit sjuk i cancer.
Tre månader och sex månader är ingenting att komma med. Inger Efraimsson säger i intervjuer med radio och tidningar att hon är väldigt orolig för hur det ska gå för de sjukskrivna i framtiden. Och om hon, med hennes insikt är orolig, vad ska då inte de sjuka vara?
Regeringen har av allt att döma lagt i stort sett allt ansvar på de som är sjuka. Det är dom som ska fixa att komma tillbaka till jobbet eller åtminstone bli så pass pigga att de klarar något jobb någonstans på arbetsmarknaden.
Det är oerhört mycket begärt av den som redan är försvagad. Huvudansvaret borde ligga på arbetsgivaren och försäkringskassan att tillsammans hitta en lösning.
Inger Efraimssons agerande är en frisk reaktion på en sjuk politik.