Robert Mugabe var en gång en hyllad frihetshjälte. Han bekämpade den rasistiska regimen i Sydrhodesia och fick betala ett högt pris, bland annat ett långt fängelsestraff. År 1980 valdes Mugabe till ledare i den nya staten Zimbabwe och han satt kvar till i början av den här veckan. Den nu nittiotreårige presidenten hade planer på att se till att hans betydligt yngre hustru tog över makten. Då ingrep militären och det brukar sällan vara en lösning på demokratiproblem. Läget just nu är oklart. Det sägs att Mugabe vägrar att avgå men militärren är givetvis inte beredd att ge vika.
Mugabe gick från frihetshjälte till despotisk folkförtryckare, ungefär samma väg som Aung San Suu Kyi i Burma. Mugabe hade under kampåren flitiga kontakter med Sverige, bland annat med författaren och Afrikakännaren Per Wästberg.
”Hur känner du i dag inför din tidigare vänskap med Robert Mugabe?” frågade tidskriften Fokus för en del år sedan. Wästberg svarade:
”Smärta, äckel och avsky. Ingen människa har gjort mig mer besviken. Bilderna från när han ligger på golvet i mitt hem och kramar mina barn finns kvar på näthinnan. En befrielseledare förmår sällan hantera en förverkligad frihet. Mugabe var bra i medgång, men han klarar inte motgång och motstånd.”
Hoppas nu att frihetens klocka ska ringa i Zimbabwe och att alla folkförtryckare avlägsnas från makten. Men ett land som först styrts av rasister och sedan av en maktfullkomlig despot kan inte på måndag bli en fullt utvecklad demokrati.
Många välutbildade har under Mugabeeran flytt till andra länder och de kan bli en stor tillgång när man ska skapa ett nytt Zimbabwe. Dessutom har landet stora naturtillgångar och en utmärkt odlingsmark. Under de senaste årtiondena har mycket förfallit men det finns en bra grund att bygga på.
Vad hade hänt om afrikanska länder fått tillfälle att utvecklas ungefär som de europeiska? Därom kan vi bara spekulera. Det vi vet är att rovdriften på människor och natur orsakade enorma skador. Samhällen fick inte möjlighet att utvecklas och de som kampade för frigörelse från London, Bryssel eller Paris stämplades som subversiva element. Västvärlden har en stor skuld till Afrika. Den förre brittiske Labourledaren Tony Blair talade en gång om att starta ett stort projekt för att utveckla världsdelen men det blev inte så mycket av detta.
Självfallet var det rätt av Sverige att ge stod till frihetskampen i Sydafrika, Sydrhodesia, Angola och andra länder. Kampen för frihet och nationellt oberoende kan inte förringas för att en och annan svikit sina ideal. Att den man som lekte med Per Wästbergs barn skulle utvecklas till en despot var det ju ingen som visste eller kunde ana.
Sverige har en självklar roll att spela när man ska bygga ett nytt samhälle på de rester Mugabe lämnar efter sig.