På Dagens Arenas debattsida den 28 september undrade EU-parlamentarikern Malin Björk (V) hur handelsminister Ann Linde (S) kan stödja frihandelsavtal som Ceta (EU:s handelsavtal med Kanada) och TTIP (EU:s handelsavtal med USA som fortfarande förhandlas). I en replik den 3 oktober gav Linde svar på tal. Hon beskrev hur jobb och välfärd i Sverige hänger ihop med handeln med omvärlden.
”1,3 miljoner svenskar har ett jobb att gå till tack vare Sveriges långa tradition som exportnation”, påpekade Linde.
Det är fakta som inte kan upprepas nog ofta – särskilt i dessa tider när det blåser starka protektionistiska vindar i världen och Europa. Många skyller problemen i sina egna hemländer på globaliseringen och den internationella utvecklingen.
Vi såg det i sommarens folkomröstningsdebatt i Storbritannien, när både verkliga och påstådda problem i landet skylldes på EU. Det var bekvämt för David Cameron att peka finger åt byråkraterna i Bryssel och ge dem skulden för arbetslösheten, segregationen och andra hemlagade problem. Vi hör det i den amerikanska valdebatten där Republikanernas presidentkandidat Donald Trump argumenterar mot i princip alla former av internationellt samarbete.
Vi hör liknande tongångar i den högljudda kritiken mot Ceta och TTIP. Även vänsterpolitiker spelar på de nationalistiska strängarna och framställer avtalen som värsta hoten mot jobb, arbetsmiljö och social trygghet.
I Dagens Arena bullrar Malin Björk om att ”Linde står på samma sida som den nyliberala högern och de stora transnationella företagen”.
Ann Linde fullföljer dock en högst traditionell S-linje i handelspolitiken. Svensk socialdemokrati har en lång frihandelsvänlig historia.
Milstolparna är många: Bildandet av Efta 1960, frihandelsavtalet med EG 1973, EES-avtalet 1994 och medlemskapet i EU 1995. Detta närmande till omvärlden har även gynnat Sverige och svenska löntagare.
Bara ett exempel: Drygt 10 procent av alla varor som Sverige exporterar varje år går till Tyskland. Det motsvarade ett värde på 121 miljarder kronor under 2015.
Det säger något om utrikeshandelns betydelse för Sverige. Den bidrar till att utveckla jobb, näringsliv och sociala välfärdssystem i vårt land.
Därför finns all anledning att bejaka Ceta, TTIP och andra steg för att utveckla handeln mellan Sverige och andra av världens länder. Omvärldskonkurrensen innebär givetvis även ett förändringstryck på Sverige.
Under 1970-talets varvs-, textil- och stålkriser försvann hundratusentals arbetstillfällen i Sverige. Men det skapade aldrig lika stor oro som Margaret Thatchers nedläggning av kolgruvorna i Storbritannien. Svensk arbetsmarknadspolitik gav människor möjligheter att ställa om till en ny situation.
Det svenska näringslivet förändrades och moderniseras men utan att det fick lika dramatiska sociala konsekvenser som i Storbritannien.
Det fanns ett fungerande socialt skyddsnät mitt i alla förändringar. Förmodligen är det en av förklaringarna till att de protektionistiska strömningarna inte är lika starka i Sverige som i Tyskland eller Frankrike. Den globala konkurrensen, teknikutvecklingen och strukturomvandlingarna upplevs inte som ett lika stort hot mot den egna livssituationen.
Även i det avseendet står Ann Linde för klassisk S-politik. Hon talar om en öppen och fri handel som skapar nya jobb och utvecklar näringslivet men också om vikten av trygghet i förändringen.
”Genom en aktiv arbetsmarknadspolitik med kollektivavtal och trygghetsförsäkringar skapas broar från gammalt till nytt”, betonade hon i Dagens Industri 22 augusti.
Det är knappast argument som kommer att blidka Malin Björk och andra vänsterrabulister. Ann Linde, regeringen och det socialdemokratiska partiet kan emellertid vara trygga i förvissningen att det är en politik som fungerar.
Nya jobb och välfärd utvecklas inte genom att sätta en ostkupa över Sverige. Det är genom att sälja varor och tjänster till andra som vi kan skapa jobb och nya inkomster.