Freivalds öde i mp:s händer
TSUNAMIN. Laila Freivalds och Göran Persson klarade torsdagens tvåtimmarspass i KU:s förhörsstol väl. Ingen av dem såg ut att vara på väg att avgå. Den exceptionella naturkatastrofen i Thailand julen 2004 kan ändå tvinga regeringen att avgå i vår. Avgörandet ligger, av allt att döma, hos miljöpartiet.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ordinarie KU-ledamöter har bytts ut mot tre brottsmålsadvokater, däribland Peter Ahltin, känd bland annat som försvarare av utrikesminister Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic.
Alliansens avsikt med att sätta in förhörsspecialister kan inte ha varit någon annan, än att få de svarande att framstå som brottslingar. Men hur illa krisarbetet än hanterades inledningsvis har regeringen inte orsakat någon människas död, men väl onödigt lidande.
Torsdagens utfrågning med de två ytterst ansvariga statsråden har setts som höjdpunkten på KU-granskningen. Från åhörarplats kändes det dock som om luften gått ur skådespelet. Alhtin körde visserligen den tuffa rättegångsstilen och kunde inte, liksom kd:s Ingvar Svensson, avhålla sig från efterslängar och centerpartisten Kerstin Lundgren var, sin vana trogen, ettrig som en terrier.
I stort var dock tonläget sansat och ordföranden och moderaten Göran Lennmarker var korrekt och professionell. Såväl utrikesminister Laila Freivalds som statsminister Göran Persson gav ett tryggt och stabilt intryck. De tog på sig det fulla ansvaret, önskade innerligt att de förstått katastrofens omfattning på ett tidigare stadium men såg inte ut som några statsråd med nära förestående planer på att avgå.
Och det borde inte heller vara av nöden. Efter 20 timmars KU-förhör med tjänstemän och statsråd står det tämligen klart att den svenska regeringen hade och har en krisorganisation som fungerat väl vid andra kriser och katastrofer, men den här gången brast kedjan av, i och för sig icke godtagbara men dock, mänskliga skäl.
Det var jul, tjänstemän och statsråd hade växlat ner, nyckelpersoner på UD fanns inte på plats och inställde sig alltför sent. Detta samtidigt som organisationen skulle ha behövts för att bistå svenskar i en naturkatastrof av aldrig tidigare skådat mått, i ett land på andra sidan jordklotet. En helt ny, aldrig tidigare prövad uppgift. Ett mardrömsscenario, för att använda Freivalds egna ord.
Även om allt fungerat till hundra procent hade krisorganisationens resurser varit otillräckliga. Det som nu måste utredas är ansvarsförhållandet när något händer svenskar utomlands. Ungefär en halv miljon svenskar bor och arbetar tillfälligt utomlands och ungefär 200 000 svenskar reser årligen utomlands. Vad är regeringens och svenska myndigheters ansvar för dessa människor? Vad är resebolagens och försäkringsbolagens ansvar? Och sist, men inte minst, vad är den enskildes personliga ansvar?
Regeringen är i full färd med att utveckla krisorganisationen, men det här kan bli frågor att snabbt ta itu med för en borgerlig regering. Konstitutionsutskottet kommer att "pricka" ett eller flera statsråd. De borgerliga vill ställa misstroendevotum mot Laila Freivalds, men för att fälla henne krävs stöd från andra partier.
Miljöpartiet kan bli det stöd de borgerliga behöver, men för att få riksdagsmajoritet krävs att alla miljöpartister ställer upp och det är tveksamt. Åsikterna inom partiet är delade och Göran Persson har klart sagt ifrån att om Laila Freivalds tvingas avgå, avgår också han och med honom hela regeringen.
Ett orimligt pris för verkningarna efter en naturkatastrof vi inte ens hört namnet på före annandag jul 2004. Men ett högt politiskt spel väntar. Offren för naturkatastrofen i Thailand och de anhörigas sorg, förtvivlan och frustration har slipats till det vassaste verktyget i 2006 års valrörelse.