Få saker kan vara viktigare än att fler blir delaktiga i arbets- och samhällslivet.
Arbetslösheten är förödande för både samhället och de enskilda individerna.
Redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1945 beskrev Ernst Wigforss hur en hög arbetslöshet förgiftar hela samhället.
”Ty erfarenheten har visat att människorna icke kan stå ut med de umbäranden och det psykiska lidande som en långvarig massarbetslöshet åsamkar dem. Ett sådant lidande blir till en fara för den demokratiska samhällsformen. Under alla förhållanden kommer den att förgifta hela atmosfären i samhället, göra människorna mer monopolitiskt inställda, mindre benägna att unna varandra arbete, utkomst och lika rättigheter, mer benägna att skydda var och en sina intressen på ett för hela samhället skadligt sätt.”
Wigforss hade sett hur krisen i 1930-talets Tyskland blivit en grogrund för nazism, främlingsfientlighet och rasism.
Den hade ”gjort människor mindre benägna att unna varandra lika rättigheter”. Konsekvenserna blev katastrofala.
Därför blev jobben den viktigaste frågan i arbetarrörelsens efterkrigspolitik.
Alla skulle göras delaktiga i samhällsbygget. Ingen skulle hamna utanför.
Hög arbetslöshet och stora sociala klyftor skulle inte ännu en gång få skapa ett drivhus för antidemokratiska partier och extremister.
I dag – 70 år senare – är den politiska uppgiften exakt densamma.
Det är dessutom inte omöjligt att pressa ned arbetslösheten, som en del förståsigpåare gör gällande.
Sverige har gjort det förr. Tyskland gjorde det mellan 2005 och 2011 när arbetslösheten minskade från 11 till 6 procent.
USA har nästan halverat sin arbetslöshet från runt 10 procent år i början av 2010 till cirka 6 procent idag.
Men förändringarna sker inte över en natt. De tar tid och kräver politiska åtgärder.
En del är redan på gång. Investeringar i yrkesutbildning, järnvägsunderhåll och bostadsbyggande. Statligt stöd till lokala klimatinvesteringar.
Den ineffektiva arbetsmarknadsåtgärden Fas 3 skrotas och ersätts med 75-procentiga extratjänster med avtalsenlig lön.
Satsningar på fler anställda i skolan och andra delar av välfärdssektorn går före nya skattesänkningar.
I tisdagens regeringsförklaring presenterade Stefan Löfven en lång lista med ytterligare åtgärder.
Etableringspaket för nyanlända. Innovationsstöd. En ny forskningspolitik. Bredbandsutbyggnad. En reformering av det statliga riskkapitalet. Program för att utveckla skogsnäringen och livsmedelssektorn. Stöd till kommersiell service i glesbygden.
Det är ännu för tidigt att bedöma effekterna av den nya politiken. Själv tror jag även att det behövs fler initiativ för den stora gruppen av funktionshindrade som står utanför arbetsmarknaden, liksom att Löfvens strategi för återindustrialisering behöver konkretiseras.
Men det är bara billig politisk retorik att påstå att Löfven sitter passiv och inte gör något.
Jag ser en regeringschef som är upptagen med att vässa och utveckla jobbpolitiken – helt i linje med uppdraget från sina väljare och sitt parti.